DeGeerhallen, Norrköpings Symfoniorkester
Dirigent: Alan Buribayev
Solist: Finghin Collins, piano
Musik av: Borodin, Mozart, Rimskij-Korsakov
Rysk romantik med orientalisk krydda -och så Mozart! Härligt att återigen se Alan Buribayev på dirigentpulten mindre än ett år sedan avskedskonserten. Först ut med Alexander Borodins Poltaviska danser där Buribayev tar ut svängarna rejält. Det är stor romantik ibland gränsande till cirkuskänsla, men med friskt anslag så ingen drunknar i sötman. Mjukt lyriskt oboesolo i inledningen och sedan rappa blåsare som under Buribayev ser till att det dansanta och medryckande upprätthålls. Och se, det blev inrop redan efter inledningen!
Underhållning av klass och det bjöds även en liten ofrivillig komisk skruv när några musiker var för heta på gröten efter omdukningen för solisten.
Av Mozarts 27 pianokonserter framfördes denna gång den med nr 23. Kvällens solist irländaren Fingin Collins hade i sina fingrar en mjukt blommig Mozart, här fanns ingen kantighet i anslaget utan det flödade melodiöst i yttersatserna, särskilt i finalen. Trots ett ibland flitigt pedalbruk så behöll varje ton sin distinkta klarhet flödet. Tolkningen mera framåt- än bakåtblickande men med full precision och elegans. En beskuren orkester med enkelt träblås ackompanjerade mjukt sordinerat, i fin balans, men tog sig ton och plats i sina insatser. Den långsamma mellansatsen glimmade som en pärla i naken ömsinthet, solisten äger temat medan orkestern får stå för broderierna. Det enkla är det vackra, så även i extranumret av Chopin som trollband med magiskt nyansrikt och känsligt anslag.
Efter paus in i sagans värld, i Rimskij-Korsakovs symfoniska svit Schéhérazade som hämtat inspiration ur Tusen och en natt. Efter ett allvarsamt och hotfullt intro är det den berättande soloviolinen som ska hålla ondskan stången. Fyllig varm klang, mycket övertoner och doft av gammal italienare när kvällens konsertmästare Henrik Jon Petersen levererar återkommande soli alla fyra satserna. Och fina soloinsatser som känns levande och improviserade hörs även från oboe, klarinett, fagott?Buribayev låter då ofta pinnen vila men är annars i rörelse med ibland nästan explosiv energi. Inledningen på gränsen till flegmatisk men det blir snart driv och energi, det är dramatiskt som filmmusik. Och sedan stor romantik igen, varmt stråk, innan finalens väldiga vågor av musik sköljer över oss. Soloviolinen får sista tonen, en skimrande flageolett, vem vill slå ihjäl något så vackert?
SIV JOGFORS
