Rubrik

Alejandro González Iñarritu har ingenting att bevisa mer som regissör eftersom han regisserat två av 2000-talets bästa filmer, Babel och den osannolikt superba 21 Grams. Det gör också att varje film han släpper är befläckad av hopp och förväntningar. Så även Biutiful. Vad som är både förvånande och förtröstande är att han lever upp till förväntningarna.

Uxbal är en halvkriminell man som har två barn. Hans före detta fru är manodepressiv och han har vårdnaden barnen. Familjens liv i Barcelona är hård men ändå får han vardagen går ihop. Tills han en dag får ett livsavgörande besked och behöver säkra framtiden för sina barn. I panik försöker han hitta vägar för att rädda sina barn.

I sann González Iñarritu-anda är Biutiful en mörk film som gång på gång påminner oss att vara tacksamma för det liv vi har i trygga Sverige. Det är en film som blir bättre och bättre ju längre den pågår. Efter en mystisk och poetisk inledning samlar historien kraft och när en halvtimme har gått är tittaren fångad. Sorgfylld, hopplös, skrämmande, Biutiful är allt annat än vacker. Ingen av González Iñarritus tidigare filmer har varit riktigt så hopplös som den här.

Barcelona har aldrig sett så ful ut. Skabbiga miljöer, kärlekslös atmosfär, Antoni Gaudí syns inte till på det sedvanliga sättet. Lustigt nog spelade Javier Bardem också i Woody Allens Vicky Cristina Barcelona där staden visades från sin bästa sida.

Javier Bardem gör rollen som Uxbal så väl att det är svårt att tänka sig någon annan i rollen. Han är både återhållsam och uttrycksfull. Regissören har lagt fokus på karaktären och hans utveckling.

Biutiful når inte riktigt samma nivå som 21 Grams eller Babel, men den kommer väldigt nära. Det blir ännu en film som höjer förväntningarna på Alejandro González Iñarritus nästkommande filmer.