Fyrtiofem röster trängs i Maria Möllers kropp och vill ut. Vi får möta dem en efter en. Hon skämtar om att hon är en hopplös röstmissbrukare, en ganska ensam sådan - men hon har ju åtminstone sällskap av alla inneboende figurer.
Maria Möller balanserar skickligt mellan sin egen röst och alla de andras, mellan skratt och allvar, mellan musik och prat. Hon kommer oss nära, blir personlig och imponerar stort med sin töjbara stämma som dansar mellan olika oktaver. Hon är verkligen ett sant röstgeni.
Vi får bland annat höra träffsäkra imitationer av Rolf Skoglund och Regina Lund (vart har hon tagit vägen?).
Sångerska var Maria Möller långt innan hon blev komiker. Och genom musiken får vi följa hennes väg från trevande blockflöjtstoner via hångellåtar (en härlig parodi Jennifer Rushs Power of Love) till musikal- och operascener.
Hon glänser lite osvenskt när hon i djuprött glitterfodral bjuder på smakprov ur en aria. Respektlöst blandas genrer och hon låter oss möta hennes egna musikaliska hjältar - Kate Bush, Patti Smith och Etta James.
Problemet är möjligen att den egna identiteten som sångerska tappas bort en aning i det lekfulla hoppandet mellan de många rösterna. Men detta måste sägas med reservation för att vi på grund av tidig pressläggningen inte hann se riktigt hela showen.
Maria Möller väcker framför allt min beundran för den energi och närvaro hon har på scenen. Den vandrar liksom ut i publiken och blir till en humörhöjande vitamininjektion. Skratten är förlösande och befriande i en tid när blötsnö och den ekonomiska kris ligger som en tung filt över oss. Det känns lättare att andas. Tack för det.
