Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Rösten är Hoffstens styrka

Dagen efter ett framträdande i uppväxtstaden på andra sidan pendeltågets igensnöade spår hade man kunnat förvänta sig att Louise Hoffsten skulle vara urkramad och en aning mätt. Spelningar där artister vänder åter till hembygden brukar ofta vara känslosamma och kraftkrävande historier.

Foto: Sandberg Niclas

Kultur och Nöje2010-03-06 03:00
Men någon antydan till att sångerskan skulle ha bränt sitt bästa krut på scenen i Linköping kvällen innan finns inte när hon tar Skandiateatern i besittning. Hon är alldeles för mycket fullblodsproffs ut i fingerspetsarna för det. Uppsvidad i svart och med sitt munspel i högsta hugg slår hon sig ner på en pall mitt på scenen och levererar med all den värme och världsvana hon samlat på sig genom åren. Mycket av materialet är uppriktigt, naket och inte sällan ganska ledsamt, men Louise Hoffsten bär upp det som bara en stark målmedveten kvinna kan. Det är precis vad som vill till, för i ärlighetens namn är låtarna som sångerskan släpar runt på inget vidare. Klart det finns några guldkorn, "Förlåt" och "Sockerkompis" är riktigt tilltalande bitar, men i det stora hela är det rösten som engagerar. Louise Hoffsten är inte bara proffs ut i fingerspetsarna. Hon sitter inne med en riktigt fin pipa dessutom. Det är nerven som finns i sångstämman och det faktum att det duktiga kompbandet smutsar till ytan i hennes blues som gör att konserten trots allt är intressant. Kombinationen dem emellan gör att ett mediokert låtmaterial får en ny lyster. Sångerskans scenpersonlighet med inrepat mellansnack som låter spontant och allmän tankspriddhet - hon tappar till exempel namnet på sina medmusikanters instrument, välter sitt eget mikrofonstativ över ända och får ett fnissutbrott - är dessutom ganska charmig. Så pass glädjande att det går att ha överseende med att "Jag vet" garneras med fullständigt onödiga soloutflykter från kompmusikerna. När "Du är historia" honkytonkar loss som om den vore Lill-Babs Bert-soundtrack "Älskade ängel" blir det emellertid lite väl komiskt och "Let the best man win" som kläms in som extranummer känns mest plikttrogen. Louise Hoffstens kväll går en vansklig balansgång mellan det gemytliga och det segdragna och i slutändan måste man konstatera att det är rösten som är hennes stora styrka. Rösten är Hoffstens styrka LOUISE HOFFSTEN Lucky You, Skandiateatern Publik: ca 250 Betyg: 3/5
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!