Rosa moln över alltihop
Brittmarie Engdahl
Foto:
Det är ju så vackert.
Hur kan det komma sig att man får köra bil och spotta ut bly i allt detta. Hur kan det komma sig att den ena dagen ser ut som inbäddad i vit bomull medan nästa dag är som inbäddad i svart stinkande smuts.
Men det ska man tydligen klara. Det finns värre.
Hade en sån där dag igen där man borde ha lärt sig att känna igen tecknen. Tecken som man inte bör nonchalera. Man kan ju genast på morgonen känna om det är någon idé att fortsätta den påbörjade dagen eller låta bli. Och när det är fel - varför då tvinga sig? Varför bry sig om den där svarta kråkan på axeln som heter Luther och så halsstarrigt gnöla vidare när oddsen är så blygsamma.
Ändå händer det. Igen och igen.
Nu piskade regnet också. Huvudet var tungt av säkert en massa baciller. Knäna opålitliga. Snart pajar väl den där berömda lårbenshalsen i halkan. Till jobbet, fast det inte gick att hinna i tid. Gnäll över gjorda fel. Lusten obefintlig. Fikat slut. Massor att göra, glasögonen kvar hemma och inget annat än att hasa sig samma sträcka igen, fram och och tillbaka, börja om från början.
Trots alla varningar, rätt ut i smeten och att det första jobbet (nått efter harvande genom regn och köld) var på fel dag - hade jag ju kunnat räkna ut med tårna.
In igen, utskällning på telefon, usel lunchmat, trista kamrater, artiklar som försvann, folk man jagar är "på konferens till måndag" och vad är det som händer? Yttre sammansvurna krafter, det är i alla fall säkert.
Själv är jag städse beredd att ingå i en tavla med rosa moln.
Det kan vara värre. Men man kan också hänga fast vid visdomsorden från salig Tage, de där som säger:
Om du tänker såsom så att
va ska allt det här var bra för,
kan du säkert finna på att
det finns mycke att va gla för.
Och det går. Jag blir glad en lång stund. Fast så får jag inte tag i någon tågbiljett under tusen kronor till glädjekällan och då måste jag läsa en vers till.
Det är visserligen sant att
världen verkar skev och galen.
Dock är livet rosenkantat,
liksom kul i marginalen.
Så kommer ett hejdlöst fiffigt recept på vad man kan roa sig med när det verkar trist. Sånt där i marginalen. Som det när dom pratar om Viktiga Saker på tv och man inte hör för att man upptas av vad damerna har på sig, om det kan vara tupé det där eller att någon är så nervösa att halsen blossar. Eller att det syns att plitan är översminkad och varför den där som sitter bredvid aldrig får komma till tals och sen är det slut , bara vädret kvar och då får man skärpa sig ett tag ända tills han eller hon kommer till Svealand och det viktigaste plötsligt är förbi.
Det var nog rosa moln i alla fall.
Så jobbar vi med nyheter