Med "Medan åren går" återgår Leigh till det han är mer van att göra, vardag och vemod. Däremot är den mörka socialrealismen lagd på hyllan fortfarande när Leigh ägnar sig åt medelklassen.
Tom och Gerri är ett par i övre medelåldern som verkar ha klurat ut det mesta i livet. De lever i ett lyckligt äktenskap utan problem. Det enda de någonsin funderar över är att den 30-årige sonen inte har stadgat sig ännu. Även det är egentligen inte något problem eftersom han ändå är är så pass tillfredsställd med livet och sköter sig.
Kring paret cirkulerar vänner med problem som de försöker hjälpa och lösa. Den mest tragiska är Mary, Gerris kompis och kollega. Hon är frånskild, hjärtekrossad från en relation med en gift man och övervirrig. En enerverande varelse som gång på gång gör fel. Varenda gång de ses pratar Mary om hur bra hon mår men det är smärtsamt uppenbart att hon inte gör det. Sedan har vi Toms vän Ken som är på en självdestruktiv stig av mat och alkohol.
"Medan åren går" är en rörande och påtaglig film om åldrande. En av de mest skakande scenerna är när Ken i sitt druckna tillstånd pratar om alla skräniga ungdomar. I en scen när Mary är stupfull talar hon om att hon i hennes ålder borde äga sitt boende krackelerar hennes värld mitt framför ögonen på Tom och Gerri. Lycka och mörker framförs från början till slut.
Skådespeleriet i filmen är utomordentligt, något som Leigh ofta lycka bringa från sina aktörer. Den tragiska Mary, spelad av Lesley Manville, spelas med perfekt blandning av patetisk och älskvärd. Även Peter Wight i rollen som Ken griper tag om tittaren med sitt hemska kroppsspråk, sitt flämtande och synliga förfall. Varenda roll är hiskeligt välspelat.
Huvudfamiljens roll i filmen är lite diffus. Är de terapeuter åt alla de känner? Är de ett exempel på det perfekta paret? Vad vill Mike Leigh säga med dessa karaktärer? Stundtals känns det som om budskapet i filmen är en kampanj för traditionella parrelationer. De lyckliga är de som är tillsammans med någon och alla andra i princip är olyckliga.