Ron McLarty och drömmen om livet
RON MCLARTY Jag minns att jag sprang W&W
Ron McLarty, en sorts debutant. Foto: Jerry Bauer
Foto:
Smithy Ide är en angenäm bekantskap, även så här på avstånd och med hans enda översatta bok som ledtråd - om man nu väljer att läsa den som en självbiografi vilket säkert är fel. Men det är ju ändå boken som gäller.
Jag minns att jag sprang är en utvecklingsroman om en man som livet håller på att gå förbi, han fastnade där någonstans när den underbara men inte riktigt friska systern tog familjens kraft. Bland andra saker som tär och kränger i livet.
Han hade varit en kille som andra, som flängde och for, särskilt sen pappa köpt honom en fin cykel. Sen gick det snett och det där livet fick lägga sig tillrätta mellan baseballmatcher på tv, stora fåtöljen och alla dessa eviga 6-pack öl.
Starka händelser rubbade det liv som lakoniskt beskrivs som "1990 vägde jag 127 kilo". 43 år. Ingen tjejkompis. Trots Norma i grannhuset. Den trogna beundrarinnan. Hon finns där hela tiden, också när han ger sig iväg på sin livsresa. Föräldrarna har gått bort, tätt och hastsigt, Smithy får, eller tar på sig, ett uppdrag.
Visst finns likheter med den där lite tvivelaktiga Tom Hanksfilmen, han som hittar sig själv när han börjar springa, Forrest Gump. Här trampar han på, han ska cykla över hela den amerikanska kontinenten och bara det är ju en underbart lockande tanke. Lite plötsligt lever så denna vegeterande fetknopp på ett helt omvänt sätt, föda är huvudsakligen bananer och med trampet rasar kilona och insidan förändras förstås också. Det är en väldigt snäll kille. Lite troskyldig.
Men det är väldigt fångade skrivet, tempot böljar fint, återblickar fyller i historien och med en ton som man kan finna i skildringar från den här nordöstra delen av USA, från 60-talet och framåt. Bilder träder fram, av kontinenten, en resa bland onda och goda. Man kan känna in sig i Smithys plågor, förstå hans vilsenhet och rädsla, bli förbannad när han luras och glad när han vinner framgångar över sig själv. Han väljer mycket medvetet att leva som om människor är goda - man vill tro att han vinner på det.
Det är en saga. Det är så man vill att det ska vara, det är en bok om kärlek på många plan och Ron McLarty utnyttjar "på-väg-temat" på ett mycket trevligt sätt. Det är ju så frestande, klart man vill att vi ska lära oss av erfarenheter, att livet ska bli tryggare och bättre och man själv bli snyggare och starkare. Och gifta sig med gamla hjärtevännen i granngårn.
Så jobbar vi med nyheter