Romeo och Julia som inte berör

En kommentar som jag hörde var - det är som hissmusik, fast teater. Så långt vill jag inte gå, men efter föreställningen märker jag att det inte är något som gripit tag i mig. Jag känner inget för varken Julia, spelad av Karin Oscarsson, eller för Romeo, Jesper Barkselius. Jag blev inte ens särskilt upprörd över att de dog. Då är det något som är fel. Föreställningen vars ramar är Julias och Romeos omöjliga kärlek till varandra, omöjlig på grund av deras släkters osämja, känns som ett hopkok av stilar, där man inte vågar ta ut svängarna ordentligt. Varför använder Romeo bara diktafonen ibland och inte genomgående? Varför uppträder han som en tönt? Och varför har han kläder som inte passar ihop med några av de andras? Dock finns här rollkaraktärer som kommer till sin absolut fulla rätt. En av dessa är "betjänten Peter" spelad av Mattias Carlsson. En underkuvad tjänare utan egenvärde, som lockar till små efterlängtade skratt. Amman spelas av Kyri Sjöman, ett listigt fruntimmer, alltid till Julias tjänst och vars roll sticker ut. Lars-Olof Ohlssons scenarbetare är också en favorit, han trycker på en knapp här, flyttar en stege där och serverar en flaska med fiktivt gift. Annars sitter han mest i sitt hörn, men som han gör det. Att Tereza inte har tagit till vara på det här sättet att låta till exempel sufflösen agera är ett mysterium. Istället håller hon till på balkongen, väl synlig, utom när det ska hända något för då försvinner hon vilket gör att man genast förstår att scenen kommer flytta en våning upp. Sätt människan på scengolvet och låt henne sufflera därifrån, gör manuset till en bok hon kan bläddra förstrött i utan att i förväg avslöja föreställningen. Att Shakespeares Romeo & Julia är ett klassiskt drama som aldrig kommer att bli omodernt är dock ett faktum, häri ryms allt från det meningslösa pojkmordet på Kungsholmen till svenskt kristet kontra tillexempel islam. En fas som passionerad kärlek ska igenom även om den inte alltid ter sig så dramatisk och får samma konsekvenser som för Julia och Romeo. Bästa scen är den där Julia och Romeo först får syn på varandra, när de dansande gästerna rör sig i slowmotion, där Paris lockar vulgärt med sin kropp. Ett stort plus för den fantastiska scenen och till det självspelande pianot, som jag dock inte riktigt förstår vad det gör där.

Information till våra läsare

Romeo och Julia som inte berör

Tre timmar Shakespeare är inte helt enkelt att lyckas med och det verkar som att regissören Tereza Andersson inte riktigt vetat vart hon är på väg - och framförallt inte hur hon ska komma dit.