MOONRISE KINGDOM
Filmstaden
Regi: Wes Anderson
I rollerna: Edward Norton, Frances McDormand, Bruce Willis, Bill Murray, Tilda Swinton, Jared Gilman, Kara Hayward m.fl.
Betyg: 4 klappor
Med den här klart sevärda romantiska fantasin, full av udda humor, har Wes Anderson definitivt blivit en av amerikansk films mest originella bildberättare. Som humorist intresserad av tragikomiska familjekonflikter har han, med filmer som Royal Tenenbaums och The Life Aquatic, redan etablerat sig som Woody Allens sannolike efterträdare. Den här filmen kräver lite mer öppenhet av åskådaren, men det är den värd.
Det handlar om två förrymda, förälskade barn i mellanstadieåldern, han scout och fosterbarn, hon advokatdotter, båda självmedvetna och självständiga. Anderson berättar osentimentalt och med lågmäld värme om deras vilja att vara ifred med sig själva, i övre barndomen men med bevarad oskuld, långt från vuxenlivet. De ses som problembarn av självupptagna vuxna. De är skickligt spelade kufar, och Anderson briljerar med torrt roliga karikatyrer som verkar vara hämtade ur någon TV-komedi från det 1960-tal där filmen utspelas, på amerikanska östkusten, på en ö som är isolerad men ändå stormhotad.
Det är de talangfulla Jared Gilman och Kara Hayward, som barnen, som är står för det riktigt intressanta skådespeleriet. Han är det lillgamla barnet med distans till omvärlden, en typisk figur i Andersons filmer. Hon är lite mognare, men gillar även fantasifull läsning. Det de säger och gör påminner en hel del om vildmarksavsnittet i Tom Sawyers äventyr och om tonårsporträtten i romaner som Räddaren i nöden av J.D. Salinger och Mälarpirater av Sigfrid Siwertz. I bakgrunden finns likheter med Romeo och Julia och många kriminalthrillers om kärlekspar på flykt.
De hårt stiliserade bilderna liknar både barnböcker och serietidningar, dockhus och förstås tidigare filmer av Anderson. Upprepning med variation ingår i många konstnärers repertoar. Särskilt gör sig idéer från dockfilmen Den fantastiska räven gällande. Och Noaks ark och syndafloden går smidigt in i det hela. Allt är gjort med full konsekvens och uppenbart konstnärligt självhävdande. Realism hör inte hit. Det är som att se filmer av bröderna Coen, Tim Burton, David Lynch eller Tarantino för första gången.
Musikvalet är smått genialt, oväntat och inspirerat som hela filmen. Avsiktligt parodisk originalmusik av Alexandre Desplat och Mark Mothersbaugh, Andersons favoritkompositör, blandas med opera- och konsertmusik av framför allt Benjamin Britten, Hank Williams´ countrysånger och en schlager med Françoise Hardy.
