Rockmytens baksida

Det var sprit, droger och brudar på ett sätt som den ändå ganska luttrade rockvärlden dittills inte sett maken till. Men de var inte bara drogande och festande fåntrattar, de var också hårt jobbande musiker, som sålde runt åttio miljoner plattor och ofta var på turné. The Dirt var skriven i någon sorts självbiografisk anda, men grovt redigerad av spökskrivaren Neil Strauss som både tidigare och senare arbetat med flera av rockens giganter. Boken var i många stycken en briljant mix av såväl vidriga som hysteriskt galghumoristiska scener där Ozzy Osbournes påtända, klänningklädda, myrsnortande uppenbarelse på en trottoar på the Strip hör till de absoluta höjdpunkterna. Nikki Sixx var basist i Mötley Cruë och en av de tyngst drogande. The Heroin diaries återberättar perioden mellan julen -86 till samma tid -87, och avslutas med hans heroinöverdos i slutet av samma år. Idag är Nikki Sixx fri från droger, men under den här perioden lever han hårt i rocksvängen, men kämpar också tappert mot både heroinberoende, depressioner och ångest, och precis som i The Dirt finns här också plats för en svart humor som luftar upp läsningen från desperationen. Texterna handlar också om hans relation till dåvarande fästmön Vanity, om hans familj och både glädje och slitningar mellan de andra snubbarna i bandet. The Heroin diaries liknar på många sätt The Dirt men här ligger tonvikten mer på droglivets djupa mörker och baksidor, men även då på befrielse och tillfrisknande. Boken innehåller också många svartvita fotografier, texter och så vidare, men layouten är fruktansvärt jobbig och avskräckande. Nog fattar man att den försöker vara expressiv och rockig, men den är bra ful och irriterande.

Information till våra läsare

Rockmytens baksida

För åtta år sedan släpptes biografin The Dirt, boken om det utflippade, vilda och galna rockbandet Mötley Crüe, som under sin storhetstid under den andra halvan av åttiotalet solklart ledde ligan av rockcirkusens bad boys på alla sätt.