Rocken - en konst för sig

Andy Warhol tar initiativet i början med sina omkringseglande silverballonger.
De kan lätta upp en stämning på samma sätt som lekande barn. Warhol fyller självklart sin roll som bas för popkonsten, även om några av de mer centrala verken (ex. Richard Hamiltons Just What Is It That Makes Today´s Homes So Different, So Appealing, från -56, som en gång utsetts som startsignal) finns med.
Det är mer 60- än 50-tal, och mest nyare verk med perspektiv på historien. Det är mer glimtar av Mick Jagger än av Chuck Berry. Psykedeliska mönster och något av blomkraft, mer eller mindre.
Producenterna Marianne Hultman och hennes norske kollega Jan Wakake på Sörlandets Kunstmuseum (dit utställningen går sedan) har försökt att fånga begreppet rock´n´roll och sätter för säkerhets skull till "Vol I" efter titeln, något som står för "vår version". De har med egna samlingar som bas rest, kollat, lånat och plockat ihop en utställning som också kunde heta Liv eller Modern konst som vi ser det, men det är kanske inte lika attraherande. De berättar att de haft ambitionen att få utställningen "så levande som möjligt" även efter vernissagedagen.

Här finns mycket att se på. Filmer till exempel, både i egna smårum och i mindre format. Warhols serie i elva bilder från 22 nov 1963 är avstamp. Hans Flash utgår från de telexmeddelanden som gjorde att media skakade om världen, alla människor tvingades bli delaktiga i Kennedymordet.
Läcker popart som den engelske Allen Jones färgsköna modelltjej i orange/grön ses i samma sal som en välgjord fotoscenografi; rättegången mot mördaren Mansons tre flickor har rekonstruerats utan krav på äkthet, men bilden Tate - La Bianca från 2005 av Charlie White fyller ändå starkt sin funktion.
Skivfodral har sin historia, liksom vissa affischer eller plakater som det heter på norska. Här är rocken i text, tidsdokument och kan berätta om hur till exempel Paul McCartney och snart Jagger engagerade sig i denna formgivning.
Namn virvlar förbi, både konstnärs- och musikkändisar. Från Japan gör Keeichi Tanaami något nytt av öst-väst och finner nya former, men det gör också Ernst Billgren. Jo, några svenskar platsar. Billgren har nu kört ut sin mosaik till ramen och tecknat en barock slottssal där guld glimmar i mörkret. Det döda djuret... Fotografen Eric Boman arbetar med omslag till musikalbum, Nathalie Djurbergs verk heter Rallarfighten och är en animation med musik.

Charlotte Gyllenhammar har gjort en tvåsidig film kan man säga, Nachsagen, Ich und Meinhof, en sorts bild av Bowie, en av Meinhof, båda namn hon upplevt starkt i sin barndom.
Carl Michael von Hausswolff från Linköping hör till deltagarna med en rödbelyst husfasad. Lite här och var i museisalarna finns spår av bananer - det ska vara så, Hans Isaksson heter Slapstick-konstnären. Anna Kleberg gör sensuella bilded av bilexteriörer i blankt foto, Gunilla Klingberg med sina mönstrade kuber, Jockum Nordström visar illustrationer ur DN från tiden då han mest samarbetade med en musikskribent.
Bilder hänger samman på flera sätt, personer återkommer och möts, influenser kan följas, inte heller den här konsten står utanför sin historia och sitt sammanhang, trender och experiment som håller har sina relationer. Ett glassigt nummer av tidskriften Hot Rod som ägnar sig åt utställningen är tillgängligt.
Rockfantaster kommer med all säkerhet att ha synpunkter på sådant som saknas och andra kan säga "vad har det här med rock att göra".
Men man kan likaväl säga att det är modigt att framhärda med just den här historieskrivningen, att det är starkt att hävda att "den här bilden är superrockig" om ett enskilt verk.
Utställningen bör locka till debatt, man kan hoppas den når längre än till dem i konst- och rocklägren.
Vi var ju med allihop, med våra bildminnen.
Brittmarie Engdahl

Rocken - en konst för sig

Varken Elvis eller Rock-Fnykis är särskilt väl representerade i vårens stora utställning på Konstmuseet. Annars är nog alla med, det handlar ju trots allt mer om bilder än om ljud - även om mycket görs för att gränserna ska suddas till.