Vi möter dom där i diverse köpcentrum. Dom där hungriga säljarna. Dom där som lovar guld och gröna skogar, om vi bara skriver på ett kryptiskt kontrakt som knappt är bindande.
- Ångrar du dig så är det bara att meddela oss på det här numret?.
Somliga signerar det guldkantade kontraktet och tror sig gjort en affär som till himmelen bär. Tråkigt nog så syns inte dom små hornen under dom ungdomliga hårtestarna som säljaren omsorgsfullt lagt till rätta med vax eller plattång.
En ny mobiltelefon kommer snart dimpa ner, på ett av Posten utvalt utlämningsställe. Kanske en hörna i en närbutik, som fått trycka ihop chipsen och sega råttorna för att få plats med ett ?postkontor?.
Sen går det någon vecka eller två och man börjar inse att den nya oumbärliga tingesten känns både dyrare och inte alls uppfyller förväntningarna till ett smartare och häftigare liv. Kontraktet plockas fram och det där förtrollade telefonnumret, ?som det bara är att ringa till?, verkar knappt ha någon kontakt med sina kunder. Dom säljer kommunikation men verkar alltså inte riktigt veta vad det är för något.
För egen del så brukar jag inte ge mig in i något samtal med dessa krämare. Med högburet huvud brukar jag svara: "FONUS!", när jag tillfrågas om vilken operatör jag har. Det brukar ha en god effekt och deras så naiva säljtrick förvandlas snabbt till en tom blick. FONUS har dom aldrig hört talas om. Men så är dom ju i den åldern då vi alla är och även var snudd på odödliga.
Men i min ungdom, kanske i 12-13-årsåldern, så läste jag och en kamrat en annons i en tidning om en enastående uppfinning som skulle tillfredsställa våra lustar till att kunna nå varandra, utan att ringa på dom där väggfasta bakelittelefonerna som Televerket (ja, det hette faktiskt så på den tiden...), monterat på närmaste hallvägg i dom lägenheter där innehavaren ville vara nåbar med släkt och vänner. På den tiden då vi bad om lov att får ringa. Allt kostade!
Vi bestämde oss. En sån skulle vi köpa. Dyr! Jag tror att den kostade bortåt 30 kr + frakt! Äh, sparade veckopengar skulle räcka. Vi skulle ju betala hälften var. Sagt å gjort. Vi beställde i mitt namn. Lev-tid c:a 14 dagar. När det gått knappt en vecka så sprang vi otåliga hem på lunchrasten för att se om den kommit. Efter knappt 14 dagar så låg en lapp på hallgolvet! Äntligen! Fram med pengar och snabbt iväg till POSTEN (en riktig!) i Vällingby centrum. Efter påskrift rullade vi våra sparade slantar över disken till postkassörskan. Hon hämtade ett paket. Vårt paket! Hon öppnade glasluckan och log och sa:
- Varsågoda! Vi rodnade och tackade.
Så lätt paketet var?!? Ändå var det ju walkie-talkies däri. Visserligen så skulle dom utlovat vara batterifria. Men ändå. Snabbt hem för att hinna testa lite på matrasten. Papper och snören revs av. Med darrande händer öppnades kartongen, en skokartongs storlek. På botten låg två plastmuggar, några meter snöre, en fasttejpad tyngd och en liten lapp med en text hur man skulle förfara för att få den att fungera?
Vi tittade på varandra. Svor, med tårar i ögonen. Gömde kartongen så att INGEN skulle hitta den. Svor igen och släntrade ner till skolan för att lära oss om framtiden?
Dom kunde redan då?.
