Kulturjobbare.
En del av oss kastar sig rakt in i vissa projekt som känns roliga, utmanande, kreativa, galna, själslyftande m.m.. I vissa fall, dom flesta, så vet vi inte om det kommer gå ihop sig ekonomiskt vid en kommande summering. Applåder, leenden och glada tillrop ger inte gröt på bordet. Ändå så sjösätter vi projekt efter projekt som envetna stollar. Som vore vi helt tappade bakom en vagn.
Varför gör vi detta? Är det förknippat med någon av dessa moderna bokstavskombinationer som strös över överaktiva personer?
"Små måsten” knackar frenetiskt på lilla och stora hjärnan och sätter tankar och idéer i brand, som måste släckas med själva utförandet av tankelooperna.
Vi mättar våra hungriga idésprutor och tror oss någon gång bli mättade. Men icke. Oförtrutet slingar sig nya fantastiska uppslag fram ur ett slumrande mörker och pockar på uppmärksamhet.
Nu är det så att vi, många av oss, inte bygger månraketer eller ens viker papperssvalor för att tillfredsställa bruset i vårt inre. Nä, vi bygger luftslott som går att beträda. Somliga skriver små dikter, andra slår an några strängar på en ärvd gitarr medan andra gör allt det som magkänslan bestämmer.
Någon gång slår ett frö rot och uppskattningar bär frukt i form av inkomster, som gör att vi orkar tro på oss själva och det vi gör. Då ska vi känna en tacksamhet över tillvarons mirakel och somna gott på kvällen. Vi har blivit förstådda och små luckor av insikter öppnas in mot oss själva där vi har blottat våra infall. Ett par häpna ”Aha!” faller som gödning runt våra kalla fötter och ger oss ny kraft att orka fortsätta tro på oss själva. Magkänslan stillas för en stund och vi känner att vi är på rätt väg.
Sen, vid ett senare tillfälle, så går vi åter rakt på den berömda pumpen och erbjuds tillmälen som ”det borde du ha förstått”. Plötsligt så äter vi gröt ett par gånger i veckan för att mätta hungerkänslan. Gröt är gott! Tro inget annat…men…
Så ringer telefonen och en kamrat har fått en alldeles underbar idé som jag, just jag, skulle vara perfekt att medverka i. Idémaskinen får ny näring och tombolan lovar vinst! Åtminstone på var tusende lott.
Å där sitter vi nu igen och spånar vidare på ännu en fantastisk idé som ska slå världen med häpnad. Rödmosiga och förväntansfulla jobbar vi gladeligt 12 – 16 timmar per dygn. Det här kommer bli grejer som det kommer slå gnistor om. Var så säker! Ryggdunkarna och dom glada tillropen startar i halv storm och har ofta mojnat till nästan kav lugnt när seglen ska hissas…
…i går ringde ännu en föreningsmedlem som blivit utvald att ringa mig om ett datum för ”lite underhållning”. Kaffe med dopp utlovades.
Min magkänsla krampade…