Jim Jarmusch roar stort med sina svartkomiska variationer av vampyrfilmens typer, situationer, miljöer och stämningar, men det är ingen av hans stora filmer.
Här är vampyrerna ett kärlekspar, som drogar sig med blod. De behöver inte överfalla folk, suga blod och sprida blodtörstens smitta. Men det börjar bli ont om rent blod, en äldre vän är sjuk och hennes yngre syster är omogen nog att bita och döda en av hennes mans vänner, som skaffar sällsynta elgitarrer åt honom.
Han är rockmusiker, en världstrött, lite självmordsbenägen bohem. Hon älskar livet, dans och böcker. De lever i odödlighet, evig kärlek och blodnarkomani med abstinensbesvär, och filmen om dem är ännu en av Jarmuschs originella genrepastischer, efter kriminalfilmen Ghost Dog – samurajens väg och västernfilmen Dead Man. Fast de filmerna hade mer av genuin mänsklig känsla. Den här filmen underhåller med bisarr humor, som det blir i en vampyrfilm med Jarmuschs ton.
Tom Hiddleston, Loke i Thor-filmerna, och Tilda Swinton (vita häxan i Narnia-filmerna) säger roliga repliker med den avsiktligt ofta uttryckslösa ton som Jarmusch gillar att använda, för att få fram sin torra humor. Här finns också Jarmuschs förtjusning i rockmusik, komiska samtal med lärda anspelningar och ödsliga stadsvyer (från Detroit och Tanger) i nattbelysning med starka färgklickar. Musikvalet är inspirerat, med avantgardemusik för luta, skramlig elektronisk rock med Jarmuschs band Sqürl och låtar med Charlie Feathers, Wanda Jackson, Denise LaSalle, White Hills, Bill Laswell och libanesiskan Yasmine Hamdan.