? Choderlos de Laclos rafflande roman från Farliga förbindelser från 1782 har filmatiserats flera gånger. 1985 dramatiserades texten till en pjäs av den brittiske dramatikern Christopher Hampton. Den versionen överfördes till film 1988 med bland annat Glenn Close, Michelle Pfieffer och John Malkovich i rollerna, en film som belönades med tre Oscar. På svenska kom filmen att heta Farligt begär, på grund av titelns likhet med filmen Farlig förbindelse från året innan, där för övrigt Glenn Close också medverkade.
I korthet utspelar sig historien runt den cyniska Markisinnan de Merteuil, och förföraren Vicomte de Valmont som i hettan av en destruktiv kärleksaffär börjar en bisarr vadslagning om några unga människors kärlekskranka hjärtan. Emellan dem drar en tävling igång, en match där de båda med psykopatisk kyla förför, manipulerar och krossar människor i sin närhet. I denna uppjagade iver och erotiska fåfänga tycks de till slut förgöra allt och alla omkring sig.
Inledningsvis upplevs pjäsen som en något pladdrig och småfnissig fars utan riktiga gapskratt, där dialogen är tidstypiskt 1700-talskvick och elegant. Men ju längre dramat fortsätter inser man att det är den subtila, nästan omärkliga gången, från de putslustiga klichébabblande konversationerna, där förförelseplanerna och deras utförande mest känns som en harmlös hobby, till mot slutet av föreställningen, där man inser att kärlek faktiskt kan handla om såväl liv som död för de inblandade.
Leken blir nästan omärkligt blodigt allvar, så även för Valmont och Markisinnan och, och de sista ordväxlingarna mellan henne och de kortspelande väninnorna sker i skuggan av den giljotin som väntar dom alla: adeln ska snart ha lekt färdigt.
Markisinnan de Merteuil av Marika Strand och Vicomte de Valmont, spelas av Sven Angleflod, vilka båda genomför sina roller med bravur. Det krävs vitalitet i såväl kropp som huvud för att kunna leverera ett tretimmars drama helt oklanderligt. På det hela taget är det en mycket lyckad föreställning. Ett framförande som både roar och lämnar en stygn av obehag kvar.
Scenografin är oerhört lyckad i sin relativa enkelhet, och ljussättning och musikval perfekt.