Roande avhandling om arbetarrörelsen

Arbetarrörelsens ambition har i huvudsak varit att till folket sprida den borgerliga kulturen. Kritik har funnits. Redan i 1900-talets början kritiserade Zeth Höglund och Rickard Sandler folkskolan som ägnade sig åt "hebreisk litteratur", dvs kristendomsundervisning, men samma elände fortsatte även sedan sossarna kommit till makten 1932. Då lades ansvaret på två utpräglade företrädare för klassiskt kultur- och bildningsideal, nämligen Artur Engberg som blev ecklesiastikminister och Gunnar Hirdman som blev rektor för ABF.

Vi hade möjligheter. Vi hade förutom ABF även Folkets hus, Folkets park, arbetarbibliotek, folkhögskolor, tidningar och bokförlag, men där skapades ingen proletär motoffentlighet.
Ett av de roligare kapitlen handlar om Såningsmannen, en radikal veckotidning som 1905-1964 gavs ut av godtemplaren och folkbildaren Johan Saxon. Här kritiserades de som ville pracka på arbetarna opolitisk finkultur. Särskilt råkade Selma Lagerlöf illa ut. 1914 lät det så här: "Selma Lagerlöfs nya bok heter Kejsaren av Portugallien. Detta är öknamnet på en torpare. En bok, där överklassynpunkterna så träda i dagen, att redan namnet förlöjligar en ringa man av folket - inget under att överklassens litteraturkritik är belåten."

Av arbetarförfattarna uppehåller sig Per Sundgren främst vid Folke Fridell. Här saknar jag något som verkligen borde rymmas under rubriken Kulturen och arbetarrörelsen, nämligen hur rörelsen hanterat hela den unika svenska arbetarlitteraturen. Låt mig ge några exempel:
1933 kom Ivar Lo Johanssons God natt jord. Den möttes av protester och ABF gav ut en motbok Godmorgon jord. 1934 refuserades Josef Kjellgren av Tidens förlag. Allan Eriksson kastades ut från SAP. 1954 kom hans Farväl till paradiset, den såldes i 70 000 exemplar. 1955 kom Gunnar Adolfssons Trappan. Den förbigicks med tystnad. Än värre blev det när Kurt Salomonsson gav ut Sveket och Skiljevägen 1959 och 1962. Då fick fackpressen helt enkelt order att inte skriva om honom. Vilhelm Moberg kritiserade rörelsen 1944 i Soldat med brutet gevär, men han var för stor, han gick inte att motarbeta.
Vi är många gamla bokombud som minns hur Folket i Bild spred arbetarförfattarnas böcker i upplagor mellan åttio och hundratusen exemplar - och som häpnade när rörelsen 1966 överlät FiB till porrprofitören Lukas Bonnier och skrotade ombudsnätet. Men det var konsekvent. Ett forum för kritiska röster ville rörelsens ledare inte ha.
De hade aldrig tvivlat på kulturens makt. De trodde till exempel att gruvstrejken 1969 utlöstes av Sara Lidmans Gruva. Hur de motarbetat arbetarlitteraturen i Sverige borde ha haft sitt kapitel i denna avhandling.
Men det är också den enda invändning jag har. Vi får en enkel och klar beskrivning av rörelsens kulturhantering från August Palm till Tage Erlander. Vi får se hur kulturfrågorna lagts på ABF medan SAP fått ta sig an politiken och LO det fackliga.

Återstår frågan hur ABF skött sitt uppdrag. Ture Nerman ansåg redan på 1920-talet att ABF erbjöd "ett planlöst studerande av allt mellan himmel och jord" och försummade socialismen. Den kritiken är giltig än i dag. Nu när det borde vara dags att ersätta någon cirkel i porslinsmålning med "Vart tar välfärden vägen"!
Det sista var min egen reflexion, inspirerad av Per Sundgren. Hans bok kan rekommenderas till politiskt medvetna folkbildare, om sådana finnes, och för övrigt till alla historiskt intresserade. En lättläst och roande doktorsavhandling hittar man inte varje dag.

Information till våra läsare

Roande avhandling om arbetarrörelsen

Det här är en doktorsavhandling på 380 sidor men låt inte avskräcka er. Den är lättläst. Och den belägger vad progressiva kulturarbetare länge vetat - att det inom arbetarrörelsen aldrig funnits någon avsikt att utmana den opolitiska finkulturen.