Catherine Deneuve, den franska storstjärnan, gör flera filmer om året. De flesta kommer inte till Sverige. I Betties resa gör hon nog en av sina bättre roller, som sextioårig restaurangägare på väg mot ett nytt liv. Själva filmen är riktigt bra, en kärvt rolig tragikomedi full av lyckade typer och bilder.
Bettie lämnar plötsligt sin misslyckade krog, en svekfull gift älskare, press och besvikelser. Hon kör genom byar och öppna landskap i Bretagne, i nordvästra Frankrike. Snart börjar hon både hinna ifatt sig själv och öppna sig för tillfälliga bekanta. Deneuve spelar skickligt ut ett brett register, som sviken kvinna, änka, mor, dotter till åldrig mor, berusad, bakfull, övergiven och ändå stark och lugn i botten.
Till slut möter hon både sin ungdom som skönhetsmiss, sin fattiga, anklagande, övergivna och temperamentsfulla dotter (spelad av sångerskan Camille) och ett nytt ansvar som mormor åt sitt viljestarka barnbarn. Kanske också som partner åt en vresig borgmästare som nyss förlorat ett omval. Det är bilden av fyra generationer i samma familj som ger filmen dramatiskt lyft och täthet.
Bettie möter också olika människor, och får se av ditt och datt i livet som är oväntat bra och rätt halvdåligt. Guldkorn är avsnitten med den gamle majsodlaren och nattvakten, som lugnt lyssnar på Betties berättelse om sitt sorglustiga liv. Träffen med förföraren är en fint avlyssnad blandning av närhet och pinsamhet.
Bercot har bra blick för ansikten och miljöer, färger och enstaka bilder som låter filmen bryta sig loss från ytlig realism. Den blanda klatschigt, underfundigt, hätskt, eftertänksamt och osentimentalt, fram till det konventionellt optimistiska slutet. Musikvalet är friskt originellt, rock med Rufus Wainwright och fransk och italiensk schlager med Caterina Valente och andra.
Betties resa är en resefilm, en road movie. De handlar oftast om män som gillar integritet, ensamhet och fixa idéer. Bettie däremot bemöter alla öppet. Allt i filmen som rör cigarrettrullning och rökning, rökpausen som står för ensamhet, självbespegling och tid för sig själv, verkar i alla fall vara inspirerat av road movies och andra filmer om mer eller mindre hårdkokta män.