Att likna Bruckners symfonier vid en hjulångare är måhända lite uttjatat men ack så målande. De fyra satserna är verkligen som en enorm urkraft som väller fram och inte låter sig manövreras med mindre än en domptör vid rodret. Nu fanns lyckligtvis Michail Jurowski på plats för att tämja, styra och leda!
Den inledande satsen attackerades brutalt i ett balanserat flöde med blixtsnabba vändningar i tempo och dynamik. Mycket skickligt av symfonikerna att kunna vända på en femöring och av dirigenten att våga kräva detta!
I den andra satsens imaginära koraltema fanns det en tyngd som räckte ända in i tystnaden, en intensitet som låg kvar i pauserna och ledde över in i kommande tematiska figurer.
Den tredje satsen, ett scherzo värt namnet, spelades lätt på foten men ändå så pass stramt att det blev intressant.
Den avslutande satsen inleddes ömsint, dock med vågade utmaningar och rejäla djupdykningar för att fånga så många detaljer som möjligt.
Jag tror det är Jurowskis styrka, att inte tumma på detaljer. Hur frestande är det inte att låta den maffiga musiken bara välla fram i ett otvingat flöde! Bort det! Här handlade det om minimalistiskt finlir i det stora symfoniska flödet av urkraft. Så blir musiken intressant. Så skapas ett möte mellan partitur och lyssnaröra.