Rikards Rikard är mest på kul

Shakespeare låter dock kungen själv beskriva sitt usla yttre, det stryks under för att betona ett lika fult inre. Som självklar koppling.
När Riksteatern kommer till Norrköping och spelar Shakespeare i Flygeln är säkert Wolff ett dragplåster, han som en gång gav oss Hamlet. Hans kollega Erik Kiviniemi minns många som Richard III, spelad i den gamla utbyggda fabrik som sedermera blev konserthuset.
Nu är det modernt. Folket runt kungen har t-tröjor med tydligt tryckta namn, inte dumt alls. Javisst ja, det var hon som först blev änka sen tände på sin mans mördare och nog gifte dom sig och så blev hon rosenrasande på kungen igen ja. De flesta dör. Tagna av daga och mer eller mindre direkt på den blivande kungens order. Blod sprutar ur barn och gamla, gudskelov är det vitt.
Det är för mycket mord i många av Shakespeares tragedier, inte tu tal om annat. Var det ens så smidigt på 1500-talet att göra sig av med de som stod i ens väg?
Nåväl, kungen är hemsk, riktigt rolig när han låter sig krusas till att ta över kronan, det går inte att tänka bort en f.d. statsminister i det ögonblicket: "nej, jag vill inte, jaså ni vill så gärna ha mig, jaså, ja men då tar jag väl på mig jobbet då, suck..." Fast det har föregåtts av ett konungsligt finlir med rätta kort.
Wolff njuter. Det verkar han göra vid flera tillfällen, särskilt då svärtan lättar och det blir lek.
Det är det det blir, och lite för ofta. Ibland rent studentikost och det går möjligen att försvara, men det gäller alltså bara emellanåt. Vilket kräver särskild uppmärksamhet av publiken, hepp! nu är det allvar! hepp! nu är det fars!
En svart scen slukar allt ljus som försöker ta sig in från sidorna. Svarta nappakläder till det, bryts av en aning brunt, gult.
Liksom pelare med svarta ingångar, geometriskt vacker fond. Men detta mörker, är det ett mode?
Maktkampen gå ändå fram, med ondskan blir det lite si och så, det är mycket yta här, vår Quasimodo drar effektfullt sin flagga över scenen när allt barkar åt helsike. För huvudpersonen alltså. För övrigt en ytterst distinkt Jens Ohlin i glasögon och kavaj, en fullödig Margareta Hallin som hertiginnan av York, en vältalig Lars Bethke som Clarence. Men er anmälare klarade alltså inte riktigt de häftiga svängarna, inte minst när flera av rollerna verkade fungera som att ja, det var det det, nu får vi går vidare. Inte hänga läpp för de där gamla morden längre.
Tankarna dröjde hos de döda när det för länge sedan hade blivit kul igen. Svårartat.