Repris till max när Jane Austen går igen
Stolthet och fördom. Filmstaden. Växthuseffekten gör januari till det nya mars, från Irak rapporteras dagliga detonationer, nilabborren har ätit upp alla andra fiskar i hela Afrika och börjar nu äta upp sig själv och någonstans utanför London beslutar någon att vad världen behöver just nu är ytterligare en nyinspelning av "Stolthet och fördom".
Peruker och rikedom. Judi Dench spelar kvinna av börd i nyinspelningen av Jane Austens "Stolthet och fördom". Foto: UIP
Foto:
Det är möjligt att han - för jag tror att det är en han - har rätt i princip. Eskapism kan sannerligen vara av godo. Men inte "Stolthet och fördom". Inte när det finns en klassisk BBC-serie med bara tio år på nacken, inte när varannan brittisk film från "Bridget Jones" till "Kärlek och fördom" parafraserar samma gamla historia, inte när Mr Darcy snart blivit en lika sliten populärkulturell ikon som Ronald McDonald eller Pippi McLångstrump.
Och frågan är vad 2005 års version egentligen tillför. Det är faktiskt rätt svårt att engagera sig i alla dessa baler, middagar och officersbravader. Matthew MacFadyen är visserligen bra som Darcy, med den sömnigt beräknande överklassblicken hos någon som just köpt upp sin värsta oväns skuldsedlar. Donald Sutherland (åh, vilken härligt vågad Hollywoodcasting) är å andra sidan bara sömnig.
Och så har vi ju Keira Knightley, leg. nybliven brittisk superstjärna, fil. kassakossa. Kameran älskar Keira - men tyvärr inte lika mycket som regissören och fotografen. "Stolthet och fördom" är två timmar Keira, det är Keira framför marmorstatyer, Keira framför stilla insjöar, Keira som bara chillar lite och Keira framför hela jädra sjunde bengaliska lansiärregementet.
Så jobbar vi med nyheter