Rent nöje att skåda misären

Hemlösa, knarkande, dödssjuka ungdomar i 80-talets New York.

Hur kul låter det? Egentligen?

Ändå är musikalen Rent, som hade urpremiär 1996, en av vårs tids mest populära uppsättningar och efter en knapp tre timmar lång sittning i Skandiateatern i Norrköping är det inte svårt att förstå varför.

Det var en amerikan med det svenskklingande namnet Jonathan Larson som flyttade Giacomo Puccinis opera "La bohème" från 1890-talets fattigkvarter i Paris till nutidens (nåja) misär i Manhattans East Village. Ett genialiskt grepp.

Storyn följer originalet om än i en modernare version.

Poeten Roger har bytt papper och penna mot elgitarr och i Rent kretsar handlingen kring en skara trasiga, skitiga ungdomar som hankar sig fram i en värld utan hopp. Allt videofilmas av desillusionerade Mark (Daniel Ivarson), som är den som syns mest under kvällen.

Allt utspelar sig på en kall vindsvåning och på den sjaskiga gatan utanför hyreshuset.

Det knarkas, sups och rumlas runt rejält och de unga artisterna – de flesta från Norrköping – känns överraskande trovärdiga.

Eventuell premiärnervositet såg vi dessbättre inte röken av, tvärtom kändes ungdomarna (och några medelålders herrar) härligt bekväma på scenen.

Regissören Johan Pettersson ville få fram ett ännu lite skitigare Rent än det som setts tidigare. Andra, som bättre kan jämföra, får avgöra om Pettersson lyckats.

Rent är inget mys. Fattigdomen och ohälsan gör sig ständigt påmind och det bråkas och kärleksgnabbas så gott som hela tiden.

I vissa stunder bubblar ändå livslusten fram, som i sångnumret "La viebohème" där hela ensemblen öser på i den berömda restaurangscenen.

Bland höjdarna finns också bitska duetten mellan lesbiska paret Joanne (Lisa Forsman) och Maureen (Elin Gårdfalk).

Gårdfalk har ett härligt tryck i rösten och lyckas bäst av alla på scenen att bära fram orden som tyvärr annars många gånger drunknade en aning i orkesterljudet. Det gjorde att man inte alltid kunde hänga med i berättelsen.

Bland de bärande rollerna finns också göteborgaren Emil Sandungs oemotståndliga karaktär, dragqueenen Angel. Man behöver inte fiska särskilt djupt för att hitta likheterna med en ung Christer Lindarw.

Angel, och Mimi (Linnéa Källström och Felicia Utter Lunnestam delar på rollerna, men den förstnämnda tog hand om premiären) står för det skojfriska, levnadsglada, bekymmerslösa Rent trots att båda plågas svårt av sjukdom (HIV) och missbruk.

525 600 minuter. Ett år av mörker och elände. Två unga hinner lämna jordelivet.

Kul? Ja, på ett annan sätt än den uppenbara.

Och de stående ovationerna från publiken i Skandiateatern skvallrar förstås om att uppsättningen i Norrköping är allt annan än misär.

Sex föreställningar är planerade i teatern med plats för 80 stolar.

Det kan bli fler – om publiken vill.