Rena botten i Sumpan
Annika Sundbaum-MelinSingel i SumpanNorstedts
Foto:
Många gånger har jag fascinerats av både språk och berättelsen i sig. Inte någon bok har känts meningslös eller dålig. Men Annika Sundbaum-Melins bok är just det. Jag känner mig likgiltig inför den och förstår helt enkelt inte meningen med den. Jag läste och läste för att försöka hitta något i den, men det finns helt enkelt inte där.
I Singel i Sumpan berättar Sundbaum-Melin om sin vardag. Hon beskriver sitt liv som ensamstående mamma. Hur Treo kan rädda liv. Att pengarna inte räcker till. Hon beskriver pappor som inte ställer upp för sina barn. Och så långt kan nog många känna igen sig.
Men när hon beskriver sina plastikoperationer, sina fritidsintressen som är att springa på rockklubbar samt ragga upp män, hur hon fick ut 40 000 kronor netto på löningsdagen men ändå inte hade pengar till hyran, då tappade jag intresset totalt.
Handlar inställningen till boken kanske om avundsjuka från min sida? Nej, faktiskt inte. Säkert var det bra för Sundbaum-Melin att få skriva av sig i dagboksform när livet var jobbigt. Men frågan är vad kan hon ge mig? Imponerad av hennes umgänge bland kändisar är jag inte. Inte heller bryr jag mig om hur många erövringar hon gjort på en månad och jag fascineras inte av livet på Aftonbladet, där hon var anställd tidigare. Kanske beror det mycket på det torftiga språket som inte alls lockar till läsning. Jag vet inte. Kanske beror det på att storyn i sig inte är ett dugg intressant.
Många kvinnor har skrivit vardagsskildringar - Louise Boije af Gennäs, Carina Rydberg ... Men i deras berättelser har alltid funnit något som fångat intresset. Carina Rydbergs kändiskavalkad verkade vid första ögonkastet inte så spännande den heller. Men språket - och även det stundtals fascinerande innehållet - fick mig att läsa Den högsta kasten från pärm till pärm.
Singel i Sumpan sträckläste jag också. Men bara för att slippa den så snabbt som möjligt.
Så jobbar vi med nyheter