Det är lite av ett brott inom filmvärlden att bygga upp en väldigt spännande historia som bara osar smart slut för att sedan lämna tittaren med fler frågor än i början. För "Babycall" är utan tvekan en film som håller ett hårt grepp om sin publik för att inte släppa taget förrän i slutet. Och där blir vi lämnade utan förklaring. Så jag finner dig Pål Sletaune skyldig till brottet, förväntningsbedrägeri kanske man kan kalla det. Det är den överträdelsen som sänker betyget.
Anna flyttar in i hemlig lägenhet tillsammans med sin 8-årige son. Hon är neurotiken personifierad och är konstant rädd för barnet eftersom sonens pappa gjort någonting hemskt mot dem. Gardinerna måste alltid vara fördragna, sonen får aldrig gå ut själv, helst ska han inte gå i skolan heller men hon accepterar motvilligt. Som en lösning på en del av sina problem köper hon en "babycall", en babymonitor som ska larma henne om något händer sonen. En dag hör hon skrik, men det är ingen fara med sonen Anders. Här triggas beskyddarinstinkten i Anna men också hennes svårighet att skilja på det verkliga och overkliga.
När vi har gått hela resan med Anna och hennes son får vi tyvärr inte utdelning i form av svar. Det finns alldeles för många lösa trådar, detaljer som inte förklaras på något sätt och detaljer som förvirrar. "Babycall" är en upplevelse, men vänta inte på någon upplysning.