Den här filmen är inte direkt nyskapande. Men det som gör den så förträfflig är hur realistisk den är. Skådespeleri, manus, regi. Allt känns läskigt äkta.
Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som ger den här dokumentära känslan, för det är definitivt inte det skakiga fotot, men det går att se sin egen familj eller sina kompisars familjer i samma situation.
Huvudrollen innehas av Anne Hathaway, kvinnan mest känd för filmer som "En prinsessas dagbok" och "Djävulen bär Prada". En produkt av Hollywood som hade kanske förväntats göra lite överspel som missbrukaren Kym, syster till Rachel. Men hon gör rollen galant. Allt från blickar till mimik till röst är fullständigt fenomenala. Hon gör det med så enkla medel att det ser lätt ut. Att spela en karaktär i en film verkar vara lika enkelt som att bara vara när Hathaway grymtar, snyftar, röker. Och det är ju så det geniala brukar vara, det ser okomplicerat ut. Regissören Jonathan Demme har dessutom en vinst av ett så starkt ansikte med stora markerade drag. Berättelsen är till synes flärdfri och familjär. Problembarnet Kym som får behandling för sitt missbruk ska hem en helg för att närvara vid systerns bröllop. Under de knappa två timmar som familjens liv blottas framför våra ögon får vi lära känna dessa människor väldigt väl. Pappan är gränslöst omtänksam om sin trubbeldrabbade dotter, på bekostnad av den duktiga storasystern som vill ha lite uppmärksamhet och alla matas regelbundet med besvikelsens sked av en mor som inte verkar bry sig nämnvärt. En av filmens styrkor är att det går att sympatisera med nästan alla på duken. Kym är älskvärd trots sitt självupptagna tanklösa sätt. Och vem skulle inte vilja ge sitt barn all världens kärlek, liksom pappan, om de hade råkat ut för de saker som har drabbat Kym? Samtidigt känner vi med syster Rachel som vill att fadern någon gång ska se henne. Den mångsidige regissören Jonathan Demme som gjort så olika filmer som "När lammen tystnar", "Philadelphia", musikdokumentärer och "The Manchurian Candidate" följer sin vanliga röda tråd; den mänskliga psykologin. Det är inte alltid han lyckas men i "Rachel Getting Married" har han fått till det. Jag vågar påstå att på många sätt är det hans bästa film. Det bitterljuva, det smärtsamma, det oändliga och det varma; filmen är en underbar uppvisning av en dysfunktionell familj som de flesta familjer.