Rapport från en svartpiga

Hon fick massor av svar. Här redogör hon dels för de erbjudanden hon fick på sin telefonsvarare och dels för de överklassmiljöer i Stockholm där hon tillbringade ett halvår som svartstäderska.
Ja, svart skulle det vara. - Jag har betalt så mycket skatt i hela mitt liv så det har jag inget dåligt samvete för. - Jag vill ha det svart, men jag vill inte att det ska komma ut. - Vi skulle inte ha råd med vit städhjälp.
Som Anita sminkar hon sig ganska hårt. Blå ögonskugga och rouge på kinderna. Frostigt rosa läppar. Pärlörhängen. Hawaiitröja. Kräkgröna byxor. Gympadojor.

På väg från T-banan till Grev Turegatan möter hon Östermalmsbor som går i motsatt riktning. Välskräddade medelålders män. Märkesklädda yngre män. Chica kvinnor, trendigt stilrena med djärva accessoarer. Fint folk.
Och fint folk blir hennes arbetsgivare. En kvinna med "krävande chefsjobb". En tandläkare. En invandrad kvinnlig ortoped som redan har tre andra svartjobbare. (- Polskan får 70 kronor. Du kan få 75.) En kvinnlig ekonomichef i en stor butikskedja. Biter på naglarna, tränar Qigong, tycker att 640 kronor är rätt mycket för en dags städning, den förra fick 480 kronor per gång, likamed 60 kronor i timmen. Fick hon verkligen det? undrar författaren. Det är vanligare att asylsökande får 25-30 kronor i timmen.
Städerskan Anita Lundin får se en del lyx. Skåpluckor i mahogny, även kylskåpsdörren. Kakelugnar, burspråk, kristallkronor, äkta mattor. Viner som inte finns på Systemet. Hästensängar med gosedjur. Peter Dahl på väggarna. Hos två manliga sambor 40 par skor som bör ha kostat åttitusen. Hos en dam 25 pälsar och 50 par skor, mest pumps. Hos en gammal hennafärgad progga en konstig dammsugare som kostat sjuttontusen.

I en del våningar ligger tidningar utspridda där hunden brukar pissa och skita. Anita plockar bajskorvar under sängarna och får ibland gå ut på Gärdet med hunden. Karlar pissar gärna bredvid toalettstolen. Fruar märker inte att disktrasan är gammal och sur. På ett ställe ligger ett pantkvitto framme. Smycken pantade för sextitretusen kronor.
I mina arbetsgivares ögon var jag en så obetydlig person att det inte spelade någon roll vad jag såg eller var tvungen att ta hand om, skriver hon.
Jobbet skildras lugnt och sakligt: Fixar tvätten. Fortsätter med vardagsrummet. Prylar utspridda överallt. Jag grovsorterar och lägger i högar. Slänger vissna blommor. Tar ut kaffemuggar och tekoppar till köket. Passar på att duka av från frukosten. Fyller diskmaskinen och sätter på den. Dammar och dammsuger vardagsrummet
Det känns konstigt att lulla omkring i en sexrummare och sköta vardagsrutiner åt vuxna friska människor.
Naturligtvis råkar Anita Lundin ut för män som vill ha något annat än städning. Av den ene får hon sparken när hon nobbar honom. Den andre lämnar hon när han med ett äckligt flin erbjuder henne lite extrainkomster.
Hon försöker föreställa sig hur det är att vistas i Sverige som papperslös och städa för att överleva. Vad kan man inte tvingas gå med på? Vem anmäler sådana missförhållanden? Knappast den som vistas här utan tillstånd!

Till sist hamnar Anita Lundin hos sådana som hon är mest nyfiken på. En ombudsman i facket som fått hyresrätt i ett hus som hans förbund äger. Ett hovrättsråd i Svea Hovrätt vars fru är förbundsjurist. Tänker de ha en svartstäderska i sina hem? Javisst, men det får inte komma ut.
Med sina erfarenheter som Anita Lundin frågar Kerstin Fredholm: Varför ska det införas skattesubventioner på det här området? Ska ekonomiska brottslingar belönas så att de ska bli skötsamma och betala skatt?
Hon slutar som Anita och suckar: Förmodligen kommer jag aldrig mer att få se ett hovrättsråd i kalsongerna i hans eget hem.

Information till våra läsare

Rapport från en svartpiga