Rapport från en annan värld
David Sandberg
Foto:
Nej, jag flyttade inte till Finspång.
Jag blev student. I student-Sveriges allra mest studentikosa fäste: Uppsala.
Jag hade bestämt mig för att - för Folkbladets räkning - wallraffa i det beryktade studentlivet.
Janne Josefsson ville inte låna ut spionkameran, så jag har tyvärr inga bildbevis. Men allt jag skriver är mer eller mindre sant.
Jag måste medge att jag med viss olust förberedde mig på ett liv där spyluktande overall är evig klädkod, där nudlar får representera kostcirkelns alla delar och där "tentaångest" är standardsvaret på frågan "läget?"
Låt mig säga såhär: det ligger fortfarande ingen färgglad overall i klädhögen på golvet bredvid sängen - men i övrigt liknar tillvaron den lagom rubbade studentsekt jag förberett mig på. Om än en något mer trivsam sekt än den i närliggande Knutby.
Det är fascinerande att se hur snabbt man acklimatiserar sig i en ny miljö. Företeelser som skulle verka totalt naturvidriga för bara några månader sedan känns nu i sin ordning.
Helt plötsligt är ord som "gasque" (fest med finare middag) och "recentior" (nyinskriven student) självklara i min vokabulär. Plötsligt är det normalt att säga saker i stil med: "Åka buss? Det kostar ju för fan tjugo spänn!" Plötsligt reagerar man inte med någon större förvåning då middagen på nationen (nation=fritidsgård för studenter, typ) bryts av att en grupp grabbar äntrar rummet för att framföra skotska sjömansvisor med myndig stämma. Plötsligt bannar man sig själv för att aldrig ha införskaffat en frack, som var nödvändig för att delta på Ostkakegillet förra veckan.
Jag måste dessvärre även rapportera om en rad missförhållanden för våra akademiker. De 6900 kronorna som ramlar in på kontot i slutet av månaden räcker inte långt - särskilt inte med tanke på att priset på en stor stark på studentpubarna ibland är så högt som 24-25 kronor. Och ett extrajobb är ju inte att tänka på, därtill räcker inte tiden till. Uppemot två timmar per dag, ibland så mycket som fyra dagar i veckan, måste ägnas åt kurslitteraturen. Lägg därtill ett par föreläsningar i veckan (som förvisso inte är obligatoriska) och ni förstår att schemat är svettigt.
Trots dessa svåra umbäranden: Folkbladets utsändes uppdrag i studentvärlden kommer att fortsätta. Om inte min täckmantel röjs räknar jag med att inom kort kunna avslöja ännu fler perversa abnormiteter från de högutbildades hemvist.
Så jobbar vi med nyheter