Rapport från Bodils hörna

Det kallas uppföljare och det går an. Egentligen är Kom och hälsa på mig om tusen år, precis samma bok som Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, den som kom för sådär ett år sen.Det gör inget. Vi som tycker oss känna den här författaren, åtminstone en aning, vill så gärna att hon bara jobbar på. Ger oss sina tankar, iakttagelser, trossatser och farhågor, citat och ordinfall. Vi förväntar oss att överraskas, luras, härskna till nån gång men mest betagas. Eller vad som nu sker. Hon skriver ju sitt liv och vi är med, tänker att hon gör noteringar, tv-n verkar stå på för det mesta, den vrånga trädgården kräver sitt och så är det de där jävla resorna. Som hon hatar men har bestämt sig för att hon måste genomföra. Kanske måste hon det, men detta med bokningar och papper och kontroller och den moderna flygplanskulturen och väntandet och krånglandet och alla trista som jobbar med det - det är ett rätt högt pris för Malmsten. Att vara med på författaraftnar, mässor, bokdagar och signaturskrivande eller vad det nu är författare måste hänga med på för att finnas, det kanske också är ett måste, av ekonomiska skäl. Innehållet nu är alltså i samma stil som i förra boken, till och med samma husgudar presenteras. Thomas Bernhard, Montaigne, Kertész, Plura, Pamuk. Den sistnämndes nobeltal om varför han skriver få vi in extenso, övertygas om att Malmsten skriver under på varje mening. Hur motsägande de än kan vara. Om skrivandet som mer plåga än lust men av total nödvändighet. Själva boken är också som den förra med sitt fina omslagstryck, sina fack och band och snodd, det är nästan det enda som känns "snällt" och inbjudande. Annars rör hon sig ju i en sorts vresighet eller som buttert bökande i en mylla av filosofiska tankar och praktiska vardagsproblem med noteringar som spänner från diskhopropp till varandet. Hon korsar Kristina Lugn ibland, ibland är det något helt annat. Som: "Jag hatar inte dem som tycker annorlunda än jag och det gör de flesta. Inte minst jag," Eller: "Jag älskar när tidningen kommer på morgonen men jag hatar det mesta som står i den". Man håller med, starkt, när hon skriver att "där vi har rätt kan inga blommor växa" och tänker att det där ska man komma ihåg. Man börjar undra om borta (i Finistère) är bäst för Bodil Malmsten. Men hemma (i Stockholm) är det inte. Fast Finistère är hemma. Livsgnetet gäller förstås såväl där som här.
Bilderna i boken, det är foton, de allra flesta hennes egna, är just egna och som tidigare starkt bidragande till den sökande stämningen i något jag börjar uppfatta som Bodilland. Ibland är de ju till och med lite roliga.