Rå rättvisa men inget försvar
ROLF GAUFFINSkuggflykten - en tid i ett indiskt fängelseLeopard F
Nu när Rolf Gauffin har skrivit en bok om tiden i ett indiskt fängelse, hoppades jag får klarhet i alla frågor. Efter genomläsningen inser jag att jag hade fel, inte bara med mina förväntningar om förklaring utan också om att det var ett missförstånd. Rolf Gauffin nekar konsekvent att ge en rationell förklaring och vidhåller att pengar kom från en ospecificerad hjälporganisation och var avsedda som gåva till ytterligare en anonym mottagare.
Och månen är uppbyggd av ädelost, kanske.
När paret släpptes mot borgen i väntan på rättegången flydde de från landet med hjälp av - gissa vem? Personer som kan inte nämnas, naturligtvis. Inga dimmoln ha skingrats och alla frågor kvarstår obesvarade.
Boken gör således inte något för att rentvå Gauffins rykte. Snarare tvärtom. Vad boken faktiskt ger är en fantastiskt intressant bild av de vidriga förhållandena inom ett primitivt fängelsesystem. Den visar i förbifarten hur människor visar sina bästa och värsta sidor i desperata situationer.
En del fattiga och hungriga medmänniskor delar med sig utan betänkande. En del tillfälliga makthavare - tjänstepersoner eller "pålitliga" långtidsfångar - visar ett sadistiskt förakt för mänskliga rättigheter som påminner om Auschwitz. Här är hustrun Jeannes anteckningar av stort värde. Båda satt i herr- och damavdelningen i samma fängelse men med samma rutiner. Trots den stränga regimen lyckades Rolf få köpa tilläggssaker och mat som nekades hustrun.
I en värld där korruption är den olja som tillåter fängelsemaskineriet att fungera, hjälpte det inte alltid. Hårdheten berodde på ödets nyck eller avdelningschefens lynne.
UDs påstått torftiga behandling av paret kan ha förklaringar som vi inte känner till. En sak är klar. Utan sin familjs frekventa stödbesök skulle aldrig paret Gauffin ha klarat av de enorma psykiska påfrestningarna.
Många hemska saker bevittnades av paret. Utbrott av sinnessjukhet, självmord, dödsfall genom omild behandling, varvades med genialia idéer, som att värma upp iskallt duschvatten med en tjuvkoppling på TV:n.
"Kriminaliteten bland politiker är högre än i någon annan samhällsgrupp" läste jag, och blev djupt tacksamt att indiska politiker ännu inte har tillgång till Brysselträsket.
En bild från boken har etsat sig fast i mitt huvud. Den medfånge som var gladast, skrattade jämt och var på evigt gott humör var den man som rensade toaletterna och tillhörde den föraktade "oberörbar" kasten. Han hade absolut ingenting att förlora, eftersom han absolut inte ägde någonting.
Så jobbar vi med nyheter