Publiken vågar inte släppa loss
En improviserad timme Soppteater på Bondens i Söderköping Helge Skoog
- Är det ingen som ska ha mer soppa? Då börjar vi tycker jag.
Han inleder med att berätta historier från sitt liv inom teatern. Vi får klart och tydligt förklarat att på hans tid på Kungliga Dramatens Elevskola användes inga mikrofoner. Då var det magstöd som gällde.
- Det är därför som jag har en sån välutvecklad diafragma, säger han och klappar på sin mage.
Historierna är intressanta och fascinerande och leder ofta till skratt.
Andra halvan av föreställningen ägnas åt improvisationer. Helge Skoog jobbar hårt för att locka upp frivilliga från publiken.
Första övningen heter "Tala med en röst". Fyra kvinnor ska gestalta en och samma kvinna.
- Vad heter du? frågar Helge Skoog och vänder sig till "kvinnan".
- Aaaaanna Joohaansson! De fyra kvinnorna ljudar sakta men säkert fram ett gemensamt namn.
Publiken skrattar. Men när Helge Skoog återigen ber publiken om hjälp blir det knäpptyst.
Till slut blir även undertecknad uppdragen på scenen. Vi får lära oss att kroppsspråket är nyttigt även i vardagen. Vill man bli tagen på allvar ska man inte flacka med blicken och fippla med händerna. Man ska vara rak och tydligt och utstöta långa "ööööhhh" medan man tänker.
Den improviserade timmen blev till en och en halv. Om Helge Skoog skulle komma tillbaks nästa sommar hoppas jag att publiken är lite modigare.
För går man på improvisationsteater måste man våga lite. Och jag lovar, det är lika roligt att skratta åt andra - som att stå där uppe och vara den andra skrattar åt.
Så jobbar vi med nyheter