Jag sitter och nickar till lite i Louis De Geers skönt stoppade stol under inledningen.
Inte för att musiken på något sätt är dålig, utan för att den är så tillbakalutad och avslappnande. Ensemblen på scen svarar för alla tongångar själva och vänder ut och in på storbandsjazzen med ett ömt handlag.
Det hade för sådana som mig (uppenbarligen) kunnat bli lite väl sömnigt, men Gunhild Carling och hennes storband låter det aldrig hända. Just när ögonlocken börjar kännas tunga kastar de in ett hysteriskt trombonsolo eller hisnande dansnummer av gruppen Harlem Hot Shots (vid några tillfällen sätter publiken nästan sina förvånade tillrop i halsen av förundran).
Trummisen Uffe Carling som för det mesta knappt ens petar på sina skinn blir plötsligt en solospelande spillevink av underhållande karaktär.
Max Carling ställer plötsligt en arsenal av blåsinstrument åt sidan för att extraknäcka som jonglör och lindansare på samma gång och Gunhild Carling själv, hon byter kläder ungefär lika ofta som hon byter instrument.
Vissa infall kanske kan anses vara billiga cirkusnummer, men känslan för dynamik är stor.
Det finns emellertid ett problem. Att musiken, oavsett om det är jazz eller swing eller blues, är egenkomponerad är beundransvärt, men bitvis blir det lite slätstruket. Det blir aldrig riktigt exotiskt, aldrig riktigt känslan av rökig amerikansk 30- eller 40-talsklubb.
Däremot är det så kompetent att man baxnar när musikerna byter instrument hej vilt och visar att de har full koll på hantverket. Med ett lite starkare låtmaterial hade den här blåsbestyckade jazzuppvisningen kunnat bli lite mindre långrandig än vad det känns mot slutet.
Carling Big Band bjuder på proffsig varieté, men det lilla extra saknas.