Det slår mig redan i foajén hur brokig publiken är. Gamla trängs med unga, kvinnor med män, akademiker med sluskar.
Det råder knappast någon tvekan om att Anders Johansson och Måns Nilsson gått hem på bred front med sin humor och det är således knappast särskilt överraskande att etablissemanget är nästintill fullsatt till sista plats den här lördagsaftonen.
Egentligen är det inga konstigheter. Duon, som på den här svängen tagit med sig lyhörda kompmusikanten Karin Turesson, må vara skruvad men har en vardaglig förankring och ett smygfolkligt tilltal som kan fungera brett.
”Primater med topplån” är inget undantag.
De underfundiga herrarna tar avstamp i att människan härstammar från aporna och försöker sedan bena ut hur vår flockmentalitet funkar, hur vår kärlek funkar och hur vi funkar i största allmänhet för att i slutändan komma fram till att vi nog inte lärt oss särskilt mycket alls trots två timmars föreställning.
Att här försöka återge skämt i text känns synnerligen poänglöst. Precis som med de produktioner de här herrarna gjort i radio och teve handlar det inte lika mycket om vad de faktiskt säger, utan snarare om hur de säger det.
De förlitar sig en hel del på sina renodlade dialekter (Anders östgötsk, Måns skånsk), men framförallt på finkänslig timing när de förvandlar vardagliga samhällsbetraktelser till intrikat humor.
Det är kul vare sig de väljer att driva med E-types fascination för vikingaskepp eller Eskil Erlandssons oförmåga att prata om sitt kärleksliv på annat än ett torrt politiskt sätt.
Med hjälp av genomtänkta bildprojektioner och rappa kommentarer roar de stort redan från början. Dessutom visar sig båda herrarna vara utrustade med klart skapliga sångröster.
Men det är först efter den lika obligatoriska som segt onödiga pausen som det brinner till på allvar och samtliga i salongen får motionera skrattmusklerna ordentligt.
Det är Anders & Måns i sitt esse när publiken gapskrattar sig igenom fullkomligt briljanta nummer om meningslösa prylar, torktumlarens olika varianter av ”torr”, den nya teknikens baksidor och hur Östersunds kommun ville skjuta ihjäl en anka för att den skulle slippa frysa ihjäl. Det vill säga döda den för att den skulle slippa dö.
Ämnen som i annan kontext hade kunnat vara torrt trista och allmängiltiga, men som i händerna på den samkörda duon får mig att kippa efter andan mellan skrattattackerna.
Det behöver inte vara värst, fräckast eller mest utmanande för att vara roligast. Ibland räcker det med ett lite skruvat perspektiv på den vardagliga verkligheten.
Andra akten är rakt igenom briljant och det är med fånigt flin på läpparna jag och den brokiga publiken återvänder ut i foajén.