Pretentiös musik som fascinerar
THE DIVINE COMEDY Absent Friends (Parlophone/EMI) ***
Det är ett foto av Neil Hannon i en divan men ser mest ut som ett porträtt målat av Delacroix. Och fotona inne i bookleten av bortvända person som blickar ut över landskapet är som parafraser på Caspar David Friedrich-målningar. Naturromantiskt, som en ensam hjälte fängslad av den heliga naturen. Hjältetemat kommer igen i förstaspåret. Det låter nämligen som hämtat ur en westernfilm.
Pretentiöst? Jovars. Och definitivt motsatsen till avskalad musik.
Absent Friends består till största delen av ödesmättad och grandios symfonisk rock. The Divine Comedy är numera Neil Hannons soloprojekt. Han har lämnat sitt band och istället hyr han in en orkester, inspirerad av dandyn Sebastian Flyte i boken Brideshead Revisited som hyr in en orkester och sjöng om odödlig kärlek.
I en av mina favoriter duetten med Lauren Laverne, "Come Home Billy Bird", där blir kontrasten stor mellan den banala, vardagliga texten och den pompösa musiken. I den följer vi en "international business traveller" som låten igenom försöker komma i tid till kick-offen på sonens fotbollsmatch.
Det märks att Neil har blivit pappa, även i flera låtar. Bland skivans pärlor finns melankoliska "My Imaginary Friend" en lekfull liten låt om låtsaskompisen Benjamin, ensamhet och övergivenhet. Den känns ärlig, vilket inte riktigt alla låtar gör.
Men på det stora hela är The Divine Comedy ändå fascinerande i all sin orginalitet.
Så jobbar vi med nyheter