Premiär på skakat Broadway
Petra Nielsens Broadwaydebut sker i ett laddat läge när showbusiness hämtar andan efter terrorattackerna. Hon har frivilligt sänkt sin lön för "Chicago" med en fjärdedel. Det är en hederssak att hjälpa till, säger Petra Nielsen.
Den 8 oktober, en knapp månad efter anfallen mot USA, springer Petra Nielsen upp på Schubert Theaters scen. Rollen som Roxie Hart i musikalen "Chicago" är samma som hon spelade i London och Stockholm, men utanför teatervärlden är inget sig likt.
Dagarna efter attackerna spekulerades det i nedlagda föreställningar och en djup kris för hela branschen. Men the show went on, och mitt i showen står alltså Petra Nielsen.
Vad jag vet var det aldrig tal om att lägga ner "Chicago". Det ska mycket till för att knäcka den här stan, och amerikanerna är inte de första som sätter sig ner och ger upp, säger Petra Nielsen som ändå fått känna av det nya klimatet på flera sätt.
<b>Kort repetition</b>
Broadway har liksom samlat ihop sig. Många har gått ner i lön, jag också. De frågade om jag ville avvakta, men jag ville hjälpa till. För mig var det en hederssak att minska min lön med 25 procent.
Det blev en kort repetitionsperiod för Petra, som hoppar in som Roxie Hart när "Chicago" är inne på sitt femte år.
Ja, men rollen är exakt likadan som i London, förutom några smånyanser. Visst kan man repa i oändlighet, men risken är att det blir för mycket i stället. Premiärnerven måste alltid finnas där.
Sin egen betydelse för "Chicagos" framtid är inget som Petra Nielsen tänker på:
Då kan man ju inte stå på scen överhuvudtaget. Det vore bara kul om det kom några New Yorkkritiker för att titta på mig. Man måste kasta sig ut; om man inte vågar det ska man syssla med något annat.
Fortfarande kan inte Petra säga att hon känner sig hundraprocentigt trygg med engelskan:
Det är fortfarande små detaljer jag måste putsa på. Jag fick en rättelse häromdan när jag uttalade ordet "audience" för brittiskt. Men replikerna kan jag ju.
<b>Nyper sig i armen</b>
Med bara dagar kvar till premiären händer det fortfarande att Petra Nielsen måste nypa sig i armen för att förstå att Broadwayäventyret faktiskt är verklighet.
Jag stod för några dagar sedan vid sidan av scenen och följde föreställningen. Det går inte att beskriva; här står jag på Broadway. Men alla på teatern är jättetrevliga och välkomnande. Ingen tittar snett på en, folk är vana vid att artister kommer och går.
Trots alla nya karriärmöjligheter som följer rollen kan Petra inte tänka sig att lämna Sverige helt och hållet. I vår ska hon spela musikalen "Nine" i Malmö, en roll hon inte tvekade att ta.
Jag kommer förstås att bjuda in agenter till "Chicago" men jag vill absolut fortsätta att jobba i Sverige. Visst kan jag flacka fram och tillbaka, men Stockholm är min hemstad och jag är en rotad stockholmsböna.
<b>Ovan hårfärg</b>
En böna med morotshår. För rollen som Roxie krävde att Petra färgade håret rött, något som det tar tid att vänja sig vid.
Det är jättefint, fast ovant. Jag var ute och åt nyligen och det fanns en spegel precis där jag satt, så det var svårt att titta åt något annat håll. Hittills har bara (maken) Rennie sett det, men resten av familjen kommer till New York till helgen. De kommer att baxna.
Så jobbar vi med nyheter