Praktnummer i choklad
KALLE OCH CHOKLADFABRIKEN****Filmstaden
Den jättestora chokladfabriken är ett godisälskande barns sagoland, med chokladflod, kolaberg, karameller på träd och mycket annat. Men fabriken föreställer också konsten, en värld för sig där allt är möjligt att skapa. Allt i den har bildsagobokens primärfärger och stora, tydliga former; fasaden är ett stålgrått industribygge av skräckinjagande storlek som skulle ha passat bra i någon av 1800-talsförfattaren Dickens romaner. Ett praktnummer av scenografen Alex McDowell och fotografen Philippe Rousselot.
I ett litet, snett ruckel bor lille Kalle Spann med föräldrar, mor- och farföräldrar i evig misär. Den uthärdas med hjälp av kålsoppa och familjekärlek. Kalle är ödmjuk, osjälvisk, generös och skapande, goda egenskaper som belönas när han med en gyllene entrébiljett, sagans Sesam öppna dig, beviljas en rundtur i fabriken. Guide är Willy Wonka själv, som märkt av pappa tandläkarens renhetskrav och förrådd av industrispioner blivit en faderlös eremit med beröringsskräck, djupt misstänksam mot människors förmåga till godhet. Men han behöver en arvtagare till sin konfektkonst, som är sig själv nog; därför har han bjudit in fem barn till fabriken.
Fyra av dem är giriga och arroganta. Föräldrarna har svikit dem genom att skämma bort dem. De straffas med att bli missbildade och förödmjukade. Straffen tål att skrattas åt men är egentligen grymma som hos bröderna Grimm eller i Pelle Snusk. Bara Kalle (Freddie Highmore i rollen lyckas spela skuldlöst god utan en sekunds sentimentalitet) klarar prövningarna, ett oförstört barn som försöker få kontakt med människan Willy. Med trollkarlshatt, genomskinlig porslinshy, pagefrisyr, violetta handskar och perfekta tänder ser han ut som en djupt originell konstnär. Inuti är han både ett ensamt barn, som döljer sin osäkerhet bakom vitsar och yttre elegans, och en vuxen som längtar efter att bli far.
Johnny Depp som Wonka är som vanligt ett mänskligt levande och rörande centrum för Burtons crazy och romantiska blandning av skräckfilm, bildsaga i dr. Seuss stil och lustiga hänvisningar till berömda filmer. I de dvärgväxta fabriksarbetarnas sånger och danser briljerar han och kompositören Danny Elfman som skämtare och parodiker; det är hans eget tokroliga bidrag, som balanserar förlagans svarta satir.
<span class=Rub1>Raffel av god kvalitet</span>
<span class=Ing><B>RED EYE
***
Filmstaden</span></B>
Kvinnlig hotellbokningschef kämpar för att under nattflygning stoppa en terrorattack som yrkesmördaren i stolen bredvid tvingar henne att delta i. Utanför hennes fars hem sitter en mördare i en bil.
En sympatisk hjältinna, en bra skurk, fyndig svart humor och urstyv klippning med högt tempo ger pluspoäng åt Wes Cravens thriller. Hjältinnan är flygrädd men hennes stresstålighet, ovilja att bli offer (som vid våldtäkten två år tidigare), kroppsliga slagkraft (tränad i landhockeyspel) samt list (som hjältinnor ofta har i spännande förströelsefilmer) låter henne framgångsrikt bekämpa sin motståndare som tror på logik och råstyrka, som manliga mördare ofta gör på film.
Cravens styrka är skräckfilmer om knivmördare, drömmens värld och kannibaler på vischan. Här fyller han vardagens miljöer med ångest, hot och våld i samma anda som Phone Booth, Hitchocks Mannen som visste för mycket och John Carpenters filmer. Och åtminstone avsnittet i flygkabinen är ett litet fynd som filmraffel.
Så jobbar vi med nyheter