Politisk pamflett i trist täckmantel
Frihet är det bästa ting En liberal musikhistoria Anders Johnson Timbro
Sin avsikt i övrigt beskriver han i förordet: Många av musikhistoriens stora namn "har varit klart påverkade av liberala ideal. Men som så mycket annat i den liberala historien är det sällan någon som berättar om detta. Därför denna bok."
Till det yttre är den det mest osäljbara jag någonsin sett. Omslaget är ljust gult och smälter nästan ihop med bordsskivan. På den ödsliga ytan är titeln nedkastad såsom med reservoarpenna. Så även kapitelrubrikerna. Texten är tryckt med svårläst petitstil och citaten med sexpunkters som nästan kräver förstoringsglas.
Det är uppenbart att boken är ett beställningsverk riktat till en liten exklusiv krets, sannolikt den bildade övre medelklass som brukar gå på Operan.
Det betyder inte att den är ointressant. Den gamle tubablåsaren Anders Johnson har kunskaper att dela med sig av.
Den "liberala" musikhistorien börjar med Mozart. Närmare bestämt med premiären på Figaros bröllop 1 maj 1786. Dåtidens konstnärer var bundna till furstar och annan överhet. Beethoven var den förste store kompositör som lyckades etablera sig som helt fri yrkesutövare.
1800-talet blev operakonstens guldålder. Vi får tabeller över populäraste operor och tonsättare.
Sen kom nazismen och kommunismen och ville likrikta musiken. Efter kriget förlorade Tyskland sin dominerande ställning inom konstmusiken. En del kompositörer ville göra musik som inte skulle kunna användas av makten. Det blev atonala verk och annan experimentmusik som få ville lyssna på.
Här vidgar författaren sina musikaliska ramar och diskuterar "slagdängor som Internationalen och Arbetets söner" och Lars-Erik Larssons och Alf Henriksons Obligationsmarschen. Han hittar en politisk bakgrund till An der schönen blauen Donau och avslöjar att Dror Feiler - han som fick sin Snövit-installation på Historiska museet vandaliserad av Israels ambassadör - är en vänsterkompositör.
Det finns kunskaper som den lärde författaren gärna undanhåller oss. Han säger att Smetanas Moldau kan höra ihop med Östgötavisan och Värmlandsvisan som Smetana kan ha hört i Göteborg - men han nämner inte att Brecht också använt temat (I djupet av Moldau stenarna rulla&).
När det gäller Brecht vänder han sig direkt till de införstådda: "Att Brecht flera gånger gav uttryck för mycket suspekta politiska åsikter är allmänt känt - och säkert en förklaring till det höga anseende han åtnjuter i delar av det svenska kulturlivet."
Författaren utnämner en lång rad storheter till liberaler: Biskop Thomas, Goethe, Geijer, Almqvist, Selma Lagerlöf, Karlfeldt, Vilhelm Moberg. Och Karl Gerhard som kallas "1900-talets främste svensk då det gäller politiska satirvisor". Då passar det inte att nämna hans textförfattare. Att t ex Den ökända hästen från Troja skrevs av kommunisten och Ny Dag-redaktören Gustav Johansson.
Biskop Thomas visste förmodligen inte själv att han var liberal. Hans frihetssång från 1439 är den äldsta bevarade dikten på svenska av en till namnet känd skald, får vi veta. Den skrevs för att hylla "en frihetskämpande svensk företagare" nämligen Engelbrekt som kämpade mot kung Erik av Pommern som "ökat skattetrycket kraftigt".
Efter att ha läst ordet "liberal" något hundratal gånger börjar man undra vad det egentligen betyder. Liberalismens fader John Locke hävdade 1690 att alla har rätt till liv, personlig frihet och egendom och rätt att förfoga över det han skapar. Författaren lägger till sådant som demokrati, tolerans, humanism och civiliserat umgänge mellan människor.
Jag kan invända att dagens nyliberalism inte handlar om allas frihet utan om företagares frihet att disponera över det andra skapar. Och att begreppet tolerans - att överse med sånt man egentligen ogillar - uppfanns för att man skulle kunna bedriva handel med vem som helst.
Det civiliserade umgänget är bullshit. Särskilt när det gäller USA som författaren kallar ledande kulturnation där "frihetsandan kan hållas levande utan allvarliga konflikter och utan att de starka trycker ner de svaga".
Ibland halkar författaren helt bort från musiken. Almqvists roman Det går an får bli en plädering för näringsfrihet. Men så är han på rätt spår igen:
Operan har makt. Det var en opera som inspirerade Stalin till massavrättningen av polska officerare 1940. Annars har musiken "genom historien ofta utgjort en viktig del i den liberala kampen". Lyssna t ex på Lizts Funirailles (den finns med på en cd som medföjer boken): "Man måste vara tondöv om man inte uppfattar det politiska budskapet."
Där har författaren fel. Musik i sig pratar inte politik. Ode till glädjen ur Beethovens nia har använts av nazister, kommunister och nyliberaler. Nazisternas Horst Wessel är en jädrans trevlig vandringssång som man kan bli glad av. Tills man kommer ihåg vem som använde låten. Då blir man lika lessen som när man upptäcker att man går och trallar på EU:s Ode till glädjen.
Det är synd att en kunnig författare förmåtts förvandla sin bok till en politisk pamflett för en begränsad läsekrets.
Det var så SAF-direktören Sture Eskilsson ville ha det i sin PM 1971 "för att idéerna skall utvecklas och få den rätta formuleringen". Men då hjälper det inte att upprepa ordet liberal hundra gånger. Strindberg visste bättre. I Röda Rummet vill förläggare Smith hjälpa sin brorson som bildat bolaget Triton. Han beställer en novell av skriftställaren Arvid Falk och säger:
- Namnet Triton skall förekomma två gånger, icke mer och icke mindre; men så att det icke märkes! Förstår herrn?
Det borde Timbro lära av när de beställer böcker.
Så jobbar vi med nyheter