På pingstafton skrev vår ledarskribent Widar att han ville bli hänryckt och: ”tänk er en avslutande kampanjvecka med tungomålstalande politiker, vilken sprutt det skulle bli!” Jag hade då just upplevt en sådan kampanj. Politiker snackade. De talade i tungor och allt jag hörde var: ”Du måste rösta, för jag vill också komma till Bryssel och bli miljonär!”
Eller: ”Rösta nu så mina polare får komma till Bryssel och tjäna miljoner!”
Ibland undrar jag varför inte många fler av oss fått förmågan att tolka överhetens tungomålstalande. Vanligt folk kanske har den förmågan och svarar genom att strunta i att rösta?
Ett av tungomålstalarnas vanligaste babbel låter så här:
”Vi måste spara. Det finns inga pengar.”
Vilket i översättning till begripligt språk skulle bli:
”Vi måste försämra för allmänheten så att de rika kan bli rikare.”
Ekonomer som inte är köpta av Näringslivet vet att samhället inte tjänar något på att avskeda en sjuksköterska eller ett vårdbiträde. De som blir arbetslösa i den offentliga sektorn kostar samhället precis lika mycket som om de fått jobba kvar. De som förlorar är flera – först de som får sämre vård, sen den kvarvarande personal som får stressa och göra två jobb för en lön, sen de avskedade som förlorat lön, självförtroende, levnadsstandard och livsglädje.
Och så de som förlorat sin biblioteksfilial, sin ungdomsgård, sin skola, sitt kulturhus, sitt bad och ja – fortsätt själva!
Hur de rika kunnat bli rikare på detta skulle ekonomerna kunna förklara för oss om deras uppgift var att förklara saker för vanligt folk. Vi andra ser bara att de fattiga förlorar och de rika vinner och undrar hur fan det går till.
Vi kanske hellre borde undra vem som lär våra politiker allt tungomålstalande. Vem eller vilka det är som egentligen leder och styr.
I min värld skulle vi inte låta överheten lösa såna problem som arbetslösheten. Alltså inte företagare eller högavlönade politiker. Vi skulle låta det arbetande folket ta itu med problemen.
Alla de som jobbar i vården vet var det behövs mer folk. Varje vårdbiträde som ensam måste ansvara för 40 gamlingar under ett nattpass vet att de skulle behöva vara två så att det skulle bli tid att inte bara byta blöjor och mata, utan också sitta vid en gamling en stund och prata. Så låt henne då anställa en arbetskamrat så att de blir två att dela på jobbet!
I min värld skulle också alla företagare tvingas anställa mer folk och nöja sig med mindre vinst. Som Palme sa:
Inte spara oss ur krisen utan arbeta oss ur den! Och framför allt: I min värld skulle även det som skapas i den offentliga sektorn räknas som plusposter i samhällsekonomin.
Det där skulle Wigforss ha kunnat fixa. Men kan Mona Sahlin? Och vill hon? Nu diskuterar hon med Fredrik Reinfeldt i tv. Och jag som kan tyda deras tungomålstalande hör tyvärr att båda säger samma saker.