Polarexpressen
POLAREXPRESSEN Filmstaden**
Här är huvudpersonen en liten pojke som vid åtta års ålder slutat tro på tomten. En sådan groteskhet kan inte Hollywood låta passera ostraffat. Pojken somnar, och när han öppnar ögonen igen tvärnitar ett gigantisk tåg på hans garageuppfart. Tåget har destination Nordpolen, där tomten och hans nissar ska göra allt för att återplantera den sanna tron i gossens bröst.
"Polarexpressen" är en märklig film som oavbrutet, ibland till och med i samma scen, växlar mellan episk skönhet och skrockande julkalkon. Enkelt uttryckt är det bilderna på döda ting - skogar, berg, jultomtens stad, det magnifika tåget - som lever, medan det levande - människor och tomtenissar - känns dödare än Napoleon.
Animationen är gjord med samma teknik som skapade Gollum i "Ringen" men med betydligt ojämnare resultat; ibland svindlande verklighetstroget, ibland Commodore 64.
Spänningsmomenten finns där, och tillsammans med glimtarna av kvalitet gör de "Polarexpressen" till en film som man visst kan använda till att slå ihjäl en trettonhelg tillsammans med ett koppel lämpliga åttaåringar. Mer än så blir det aldrig. De talar mycket om magi men visar den sällan.
Och när tomten äntligen gör sin entré till jublande, hårt koreograferade nissar blir allting Nordkorea snarare än Nordpolen, och man inser att alltför många människor haft alltför mycket pengar men alltför få idéer och en grundläggande brist på koll.
Så jobbar vi med nyheter