Som också är en av de främsta av de thrillers i skräck- och Hitchcock-stil som Polanski gärna gör då och då. Det är storartad underhållning av en mästare som fortfarande vitalt kan använda filmens alla uttrycksmedel, även om originaliteten och den oefterhärmliga ungdomliga stilen är borta sen många år.
Som flyhänt författare av lättsålda biografier, mitt i en värld av hänsynslöst maktmissbruk, har Ewan McGregor ett gyllene tillfälle att visa hela sitt register, som rätt torftig brödskrivare och naivt offer, men också amatördetektiv med nyfunnet civilkurage. I en rad välskrivna spelscener bär han upp hela filmen, om än i hård konkurrens med många urstyva skådespelare.
Och Pierce Brosnan, långt från agent 007, har en av sina allra bästa roller, som f d engelsk premiärminister, den totala ytligheten och falskheten själv, anklagad för krigsförbrytelser i samarbete med CIA. Ett skickligt lustmord på politiker som bara består av fraser och offentlig image.
När författaren åtar sig att bli spökskrivare, att skriva om ministerns urtråkiga memoarer till en läsbar säljsuccé, upptäcker han snart att hans liv börjar likna sin döde företrädares: lojalt arbete som övergår i självständigt tänkande, bitter klarsyn, förföljelsemani och flykt för livet. Här finns tidlös mänsklig ångest och illusionslösa bilder av korruption, som i 1970-talets thrillers, men också svartkomisk spänning, som då hjälten följer bildatorns körinstruktioner och hamnar i samma livsfara som sin föregångare.
Som i många Polanski-filmer visar sig tillvaron vara fylld av ingrodd ondska, krävande, ogripbara makthavare och lite slumpartade grymheter. I såna situationer kan den egna identiteten visa sig nog så bräcklig, men det har Polanski visat bättre och mer tragiskt i andra filmer.
The Ghost Writer är ändå en härlig sevärdhet, en gastkramare som man bör se tålmodigt och med öppet sinne, för fullt utbyte av finesserna i spelet, replikerna, miljöerna och små enskildheter. För Polanski räcker det med bilder av en övergiven bil, eller en kniv som skär en morot, för att skapa olust. Det är kusligt med små fina medel, mitt i allt det lättfattligt ruskiga.
Och tilltaget att sopa löv en blåsig dag vid havet är ett prov så gott som något på Polanskis sätt att med ett snett leende visa på människans fåfänga strävan att hävda sig mot en obeveklig omvärld.