Pojkar - en laddad story
YLVA BRODIN Drömgruvan Författarhuset
Ylva Brodin i Krokek berättar igen, Kolmården spelar roll i den här boken också, stor roll. Tuvorna, mossarna, gruvhålen, de skrämmande formerna när mörkret faller men också solglitter och Bråvikens kustremsa.
Pojkarnas vänskap börjar med tester förstås. Max härskar över ett gäng, men så småningom vinner Kimo insteg. Han har en handikappad syster som han älskar, liksom sina vänliga föräldrar. Om Max får vi veta att hans far är krävande sportpappa som inte lyssnar på sina söners önskemål, hans mor servar snällt men flyr till sin cello.
Pojkarna växer upp och ganska snart förstår vi att Max är latent homosexuell. Förmodligen förtrycker han det och det blir till en livräddhet som förvrider hela hans person. Den kanske enda som inte någonsin förstår det här är Kimo. Det blir lite snett. Nog förstår du vad det är, säger hans känsliga lillasyster som har fått direktkontakt med Max. Max stökar och bråkar, han både söker Kimo och förskjuter honom. De kommer ifrån varandra och Kimo lyckas hitta en kvinna som han kan lita på och börjar bygga ett liv med.
En invävd historia är scoutlivet som börjar tidigt, kanske är det därför man börjar tänka på Sigfried Siewerts och föredömliga familjepojkar. Lägereldar, övernattningar och hajker får vara med i berättelsen. Det är numera ovanligt i litteraturen.
Men Ylva Brodin vill göra en rundteckning av de här två figurernas liv, ibland känns det som folklivsskildringar. Det onda och det goda, allting har en förklaring.
En alldeles egen tråd i berättelsen handlar om en kvinna och en pojke som försvinner. Det får Max fantasi att glöda, i åratal. Försvinnandet får framför allt funktionen att berätta om Max personlighet.
Berättelsen är renodlad, andra kompisar finns i periferin och bidrar till miljöskildringar. En liten gosse som mobbades av Kimo på samma sätt som han själv blev mobbad undrar man över. Hur gick det med honom?
För Kimo och Max gick det bra ibland, de hade fina stunder av gemenskap. Men problemen växer och leder fram till en dramatisk situation som på olika sätt slutar i katastrof för dem båda. Kanske är det Drömgruvans omöjlighet som speglas här.
De hinner bli några och 20 år. Är det en pojkbok? Som vuxenbok är den för enkel, man blir inte så mycket klokare. Eller finns budskapet att man ska förlåta svek, att kärleken sällan räcker hela vägen, att manlig vänskap har särskilda regler?
Mycket intressant är de då och då återkommande uppgifterna om hur systern Katarina strävar med sin träning och gradvis vinner kraft.
Så jobbar vi med nyheter