Att titta på klockan och önska sig att en film tar slut är ett tecken på att det inte är världens mest hypnotiserande film. Uppenbarligen krävs det inte längre mycket för att vinna Guldpalmen i filmfestivalen i Cannes, eftersom "Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv" har gjort det. Vi är i thailändska landsbygden. Farbror Boonmee är inte speciellt kry och hans bortgånge frus syster tar hand om honom tillsammans med anställd personal. Så en dag dyker den döde fruns spöke upp, och lite senare deras son...i form av en rödögd gorilla. Ungefär där kan man börja himla med ögonen. Filmen må ha fantastiskt vackert foto och en del innerlig, autentisk dialog men den är smärtsamt pretentiös. Ibland försvinner också filmen in i bihistorier som man får anta är Boonmees tidigare liv.
Det är såklart okej att göra film som saknar linjär berättelse, men det krävs fortfarande ett driv. "Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv" saknar driv. Den är vackert som sagt, och har en del intressanta förhållningssätt till livet men det räcker inte. Försöken att skapa en poetisk berättelse har gjort att filmen inte griper tag om tittaren ordentligt, den försöker lite men misslyckas.