Plus och minus för David Gray
David GrayGloben AnnexetVälfyllt utan att vara fullt.Cirka 3 000 personer.***
Det är allt som behövs.
Det enda som behövs för att skapa en atmosfär så till bredden fylld med magi, välbehag och njutning.
David Gray besitter något så ovanligt som en bra pipa, tänkvärda, bra texter och scenpresonlighet på samma gång.
Backas han dessutom upp av ett tight och spelsuget band som tar Grays melodier ett snäpp högre live, vaggas man in ett tillstånd av välbefinnande som bara musik och riktig bra idrott och ett drömmål i fotboll kan jämföras med.
Synd att David Gray sticker hål på bubblan med att gå ned sig i perioder under det två timmar långa Stockholms-giget.
Det är främst när de lugna partierna blir för sävliga och melankolin för svart och outhärdlig som engelsmannens genilatet uppfattas vanlig, tråkig popmusik.
Men när Gray är bra - är han på gränsen till bäst på det han gör. Efter första spelningen på svensk mark kommer jag i alla fall att komma ihåg de bästa partierna mest. My my, Babylon och naturligtvis Sail Away är känns som en smekning i öronen. Please Forgive Me får nackhåren att resa sig och This Years Love framkallar rysningar. I en 20 låtar stark reportoar är det naturligtvis på gränsen till omöjligt att inte ha några svackor. Det är starkt att kalla de sämre partierna för djupdykningar. Men att kalla topparna för himelska känns som ett understatement.
Så jobbar vi med nyheter