THE CONJURING
Filmstaden
Regi: James Wan
I rollerna: Patrick Wilson, Vera Farmiga, Ron Livingston, Lili Taylor m.fl.
3 klappor
Stramt, bra skådespeleri utan överdrifter, och en regissör som kan skräckfilm på sina fem fingrar, ger kvalitet åt den här spökhusrysaren, som är väldigt beroende av välbekanta inslag ur äldre filmer. Den är full av obehag, fasa och ångest, skickligt antydd och upptrappad, men som spökhistoria är den inte alls så påhittig som Insidious, Wans föregående, nästan likadana film.
Än en gång handlar det om oskyldiga människor, två mödrar och två familjer, som får lida för andras girighet och häxkonster, ondska som dröjt sig kvar i livet. Experter på det övernaturliga får kämpa hårt mot en ond ande som parasiterar på en fembarnsmor, starkt spelad av Lili Taylor, mest känd från TV-serien Hemlock Grove och Tre tjejer (Mystic Pizza, 1988), mest minnesvärd som feministen Valerie Solanas i I Shot Andy Warhol (1996).
Hon och hennes man, den genomhygglige åkaren, tvingas maktlösa uppleva hur deras nya egna hem plågas av stank, buller, otrygghet och våld, och avslöjar bittra hemligheter i igenmurade källare. Barnen skriker, kanske spökar det i mörkret under sängen, bakom dörren eller på verandan, åskan går, hunden dör, spöken ses i speglar, fönster och på foto. Musiken mullrar oinspirerat, kameran placeras oftast inspirerat i oväntade vinklar eller åkningar, i början i en bravuraktig lång åkning i bästa Martin Scorsese-stil, till tonerna av psykedelisk rock med The Zombies från 1968. Filmen utspelas 1971, men Wan gör ingenting av tidsfärgen.
Wan har hämtat dockan och spökfotona ur sina egna tidigare filmer, djävulsutdrivningen och klädskåpet från Exorcisten (1973), klockorna som stannar från Huset som Gud glömde (1979) och den lyckade familjestämningen från Poltergeist (1982). Alla genrefilmer har mycket gemensamt men här får man nog anmärka på överdrivet beroende av förebilder.