Piaf och livet
ÖSTGÖTATEATERN Rikard Wolff Niklas Sundén, dragspel Chanson Suicide Piaf
Rikard Wolff och den lilla dockan. Mycket kärlek och en dos poesi. En känslofylld kväll kring Wolff och Piaf på Östgötateatern. FOTO: ANITA KJELLBERG
Foto:
Igen, men på nytt. Den här gången inte bara mot teaterns rubinröda kuliss utan mot självaste Edith Piaf som fond och klangbotten. Piaf som följt honom sedan hans femtonde levnadsår, här hörde han allt; för mycket kärlek, för mycket droger, för mycket män, så underbart!
Jag ångrar ingenting, La vie en rose, padam-padam. Visst finns de där, till och med som lite allsång, utan att det blir pinsamt. När du viskar ömt mitt namn...
En egen show
Men det här är inte ett Edith-program, det är en alldeles egen show, en stå-upp-dramatik med tryggt facit för Rikard Wolff är ju framgångrik och känd och vi vet massor om honom.
Men Piaf, hon är det ständigt blödande hjärtat, romantiken i sin fullaste blom, alltid i kärlek, omgiven av död, morfinet, värken, tragedierna, alltid ett gatans barn och inget är väl mer smäktande, egentligen, så där på lagom avstånd.
Och så denna sång som tar oss så nära.
Den har inte Rikard Wolff. Men hans känslor bär ändå, hans kärlek till henne och andra, går fram.
Hans plågor kan anas, hans tragedier blir vackra.
Lagom nostalgi
Det är fräckt att vara en sångare som han, tonerna sitter, rösten är gedigen, helt ok, tajmingen håller, men någon sångstjärna skulle han egentligen inte bli, inte någon som får godkänt i alla ämnen, men guskelov sjunger han i alla fall!
En radiogrammofon på scenen innehåller hans egna älskade singlar med Edith, hon själv en liten vit docka "med svintohår", närvarande.
Det är gjort med rätt avlyssning och lagom nostalgi, med en del jordnära närhet och en dos skär poesi.
En lyckad afton.
Så jobbar vi med nyheter