Phillips följer sina rottrådar
CARYL PHILLIPSAtlantöverfartWahlström & WidstrandÖversättning: Hans Berggren
Foto:
Phillips tar oss med på den vemodiga resan. Han beskriver det ganska trista livet på en bananbåt till Europa, samma färdsätt som hans föräldrar tog när de emigrerade till England på 1950-talet. Bokens miniroman handlar om en svart affärsman som kommer till Liverpool 1881 och om det intryck som staden och befolkningen gav honom i hans jakt efter rättvisa i ett svindlerifall. Den korta romanen är läsvärd men efter det ganska tvära slutet vill man gärna ha en fortsättning. Aperitifen var bra. När serveras är huvudrätten?
Phillips beskrivning av dagens Liverpool är mästerlig. Från att vara slavhandelns viktigaste stad är den idag ökänd för sina fotbollshuliganer. Rasismen finns överallt och staden vill inte riktig erkänna sitt skamliga förflutna med slavar som gjorde så många medborgare rika. Boken handlar mycket om rasproblemet. Phillips vet mer än de flesta vad det innebär att vara en kulturell främling. Ett av det intressantaste styckena är när en intelligent, historie-intresserad svart man på fullt allvar skyller 1700-talets slavhandel på Liverpools fåtaliga judar! Detta är en oväntad kontrast till de mera vanliga fascistiska antisemitiska utfallen.
Phillips blir irriterad i Charleston, South Carolina när han finner att det relativt korta inbördeskriget betyder långt mera för folkets kollektiva minne än slavproblemet som har funnits där i hundratals år. Han blir också betänksam när ett hotell i Ghana tvingas portförbjuda en grupp svarta turister från Jamaica, på grund av olämplgt uppträdande och drogmissbruk. Detta under en festivalvecka med slavhandel som tema.
Boken slutar av alla ställen i Israel, bland en påstådd hebreisk stam av svarta israeliter som deporterades AD 70 och återinvandrade 1999. Phillips finner också detta försök att vända historiens blad meningslöst.
Boken är tänkvärd och illustrerar flera sällan belysta sidor av rasproblemet. Men Caryl Phillips gör det inte lätt för sig. Han skriver om ett ödesmättat och tragiskt problem på ett ibland tungläst sätt som understryker ämnets allvar.
Översättaren, Hans Berggren, får en eloge för att han har lyckats utplåna sig själv. Med andra ord märker man inte att det är en översättning. Jag var speciellt förtjust över att en dikt i miniromanen översatts till svenska. Poesi är, som bekant, det svåraste av allt att översätta.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!