n Allan Petterson är en av våra stora svenska kompositörer som fick sitt erkännande först med uruppförandet av just den sjunde symfonin i oktober 1968. Uppvuxen i ett fattigt arbetarhem på Södermalm var yrkesvalet som violast i Filharmonin och kompositör säkert högst oväntat. Klassisk musik, vem brydde sig om det i den miljö där han hade sin bakgrund? Som det brukar så var de yngre i publiken inte så många, det var synd för möjligen hade de blivit tilltalade av Allans tonspråk. Det var i alla fall vad som hände 1968 vid konserten som var riktad till en ung publik och som den gången tog emot verket med stående ovationer och upprepade inrop.
Det är svårt att vara neutral inför Allan Petterssons musik, man blir berörd och man tvingas att ta ställning. Det finns dramatisk och stundtals överväldigande destruktiv kraft i musiken som är lika mycket visuell som tonal, ett landskap av lidande och umbäranden träder fram där tonsättaren kämpar för sin existens. En kamp mot sjukdom och smärta, mot socialt utanförskap och kanske mot minnen från en svår uppväxt... Hur är det möjligt att han lyckades lära sig spela fiol? Musiken är kommunikativ, en enda lång sats av klangbottnar som är nästan konkret fysiska, ytor och block där oroliga rörelser bryter igenom, återkommande envist trummande, magnifikt unisont stråk som når häpnadsväckande volym och klangmassor som ibland är öronbedövande.
Tonmassorna är som ett hemligt språk där smärtan och kampen alltid är närvarande medan ljusglimtarna är sparsamma, men ibland bryter de igenom.
Stefan Solyom lyfte fram det ljusa och vackra, särskilt i slutet, skira flageoletter i stråket unisont med piccolan, och det finns tröst i det svåra även hos Allan Pettersson. Det är tur, för musiken drabbar lyssnaren med full kraft, som en skärseld eller som en knytnäve i magen. Man få ta ett djupt andetag och följa med i hissen ända ner i botten, och upplevelsen i detta är stark och inte helt behaglig, men kanske, kanske är det en övning i medkänsla?
Claudia Bonfigliolo, tidigare förste konsertmästare i SON, återvände som solist i Mozarts fjärde violinkonsert. Lätt, elegant, njutbart spel hela vägen där tonbildningen var balanserad. Stilrena kadenser där solisten fick visa lite virtuositet och glänsa men utan att resultatet blev överlastat, klangen fick ändå blomma ut lite extra. Organiskt fint samspel mellan orkestern och solisten i andra satsens sångbara Andante, och ännu mer så i den spirituella och spänstiga finalen där turtagningen var nyanserad och lekfull. Konserten inleddes med Alice under Skies, ett verk av drömska svävande stämningar med inslag av lekfulla rörelser, en musikalisk akvarell.