Pessimist? Realist!
Cecilia Ottosson
Foto:
Något i den stilen kläckte en släkting till mig ur sig för ett tag sen. Vi skrattade gott för det var rätt så sant. Det finns och har funnits rätt så många sjukdomar i den släkt jag tillhör och det vet vi ju alla hur det skulle ha slutat om vi varit djur. Sånt här skrattar jag åt ibland. Man måste kunna skämta om allt, men så är det också så att jag har en stor förmåga att kunna vända det mesta till något negativt. Många kallar det pessimism, själv väljer jag att kalla det realism. Om man förväntar sig det värsta blir man inte besviken i slutänden.
Särskilt övertygad är jag naturligtvis om att jag kommer att få dem som kan ha dödlig utgång. Pessimism? Realism? Kanske helt enkelt hypokondri? Slog upp ordet och det stod att det betydde inbillningssjuk. Nja, det är ändå inte så att jag lägger mig ner och tror att jag är sjuk när jag inte är det. Det här yttrar sig så att om jag får ont någonstans där jag inte brukar ha ont så tror jag alltid det värsta. Att det faktiskt kan vara hjärtinfarkt om det hugger till litegrann i vänster sida eller att det faktiskt skulle kunna vara en hjärntumör när det hugger till på en fläck i huvudet. Och när jag för några månader sen fick ont i en tå var min första tanke att det var reumatism. Det har vi i släkten så det skulle faktiskt kunna vara så. Är jag inte bara realistisk då?
Jag tror inte att någon i min släkt varit blind, men det är det senaste jag kom på skulle drabba mig. Och inte bara det. Istället för att sätta in en lins i mitt vänstra öga skulle jag snart få pilla in ett emaljöga. Den här gången blev jag dock realistisk ganska snabbt. Jag insåg att det bara handlade om en inbillningssjukdom eftersom en nära anhörig till mig just hade opererat sitt öga på grund av näthinneavlossning. Jag tjatade förstås ändå om att han skulle fråga läkaren om det kunde gå i arv. Och när mitt öga sen blev ordentligt rött och jag inte längre kunde ha linsen insåg jag att det trots allt inte kunde handla om något jag bara inbillade mig. När jag ändå var hos optikern i förra veckan nämnde jag ändå att jag hade haft lite problem med ett öga. Jag väntade mig att hon skulle säga att jag skulle bli blind, för sådant tror alla vi som är realister. Efter en stund frågade hon mig om jag kände mig torr i ögonen. Så var det och då fick jag höra något om att det kunde ha att göra med styrkan på linserna så jag skulle få prova ett par med svagare styrka. Även om jag inte sa något avfärdade jag det hela som idioti. Det ingår nämligen också i mitt symtom att tro att jag alltid vet bäst själv. Det kunde bara inte vara så att min syn plötsligt blivit bättre. Nu har jag haft de svagare linserna i en vecka. Jag ser bra och jag har inte längre ont i något öga. Det kanske finns ett litet hopp om att jag överlever ett tag till, trots att jag fyllt 30. Kanske var det helt enkelt så att det var när jag passerade den dagen som jag blev realist på riktigt.
Så jobbar vi med nyheter