Persbrandts bästa räcker inte
Det är inte nödvändigtvis någon särskilt munter bild av verkligheten som visas fram i Ulf Olssons verk Knack. (bild hämtad från filmen som ingår i Ulf Olssons Knack)
Foto:
Det handlar om två goda men ofullkomliga och otrogna fäder, och om deras söner. En av dem är mobbad läkarson och har svårt att se fadern bli hunsad under försök att medla mellan barn i en sandlåda. Den andre har slutit sig i sorg över sin döda mor och raseri över sin svekfulla far. Den ilskan riktas barnsligt oöverlagt mot både mobbarnas ledare och översittaren på lekplatsen. Läkarens frustrerande möte med sadism och lidande i ett afrikanskt flyktingläger understryker poängen om fridsamhetens värde och tillkortakommanden inför ondska hemma och utomlands.Det här budskapet är naturligtvis värdefullt i sig, och filmen har flera starka scener som handlar om barns tankebanor och förväntningar på sina fäder, om manlig skuld, styrka och känslomässig mognad och om valet mellan våld och självkontroll. Problemet är mest att persondramatiken är lite väl grov och underordnad budskapet. Som i sin tur redan har ägnats mängder av filmer, böcker, pjäser och sånger. Filmen upprepar problemet, i ofta väl valda bilder som blandar omskakande närbilder med stämningsrikt landskapsmåleri och ruskig realism, men hittar ingen ny infallsvinkel utom en såpoperaintrig som växlar mellan dansk förort och afrikansk öken.
Mest sevärd är skildringen av pojkarna i mellanstadieåldern, och Mikael Persbrandt som läkaren, en otrogen arbetsnarkoman med långa utlandstjänstgöringar för Läkare utan gränser. Han spelar både svekfull make, god far och omutlig yrkesman, och det blir förstås en särskild dramatisk effekt när en kraftgestalt spelar en fredsälskare. Hans möten med en arrogant, svenskhatande bilmekaniker med låg självkänsla och en grym krigsherre tillhör det bästa Persbrandt gjort på film.Otrohets- och svekdramatiken är å andra sidan bara skissartad, får inget eget dramatiskt liv utom när skuld och ånger drar över karlarnas ansikten. Bier har velat ha det så, och hon har nog gjort den film hon velat göra. Samtidigt känns det som om hon har talang nog att berätta bredare och djupare, med mer ambition, gärna med en medförfattare som kan skriva ännu mer fängslande, profilerade personer, repliker och händelser. Hämnden blir nog ihågkommen mest som en ganska bra mellanfilm, lite för lik en av TV:s mallstyrda såpor i ytligt proffsigt gjorda bilder.HÄMNDENFilmstadenRegi: Susanne BierI rollerna: Mikael Persbrandt, Ulrich Thomsen, Trine Dyrholm m.fl.3 klappor
Så jobbar vi med nyheter