Filmkrönika
Utnämningen av Mikael Persbrandt som uppläsare av nyårsdikt i SVT har fött ilska i skådespelarkretsar. Två sidor som går att förstå.
Du kanske hört att det uppstått upprördhet senaste veckan kring Mikael Persbrandt. Det är främst Mia Skäringer som publikt ifrågasätter skådespelaren. SVT har valt Persbrandt som årets uppläsare av dikten "Nyårsklockan". Dikten av Tennyson som Margaretha Krook hade i uppdrag att läsa i många år. Om vi bortser från kontext så är Mikael Persbrandt ett bra val. Han låter lätt teatralisk, att den rösten skulle utbrista "ring klocka, ring!" är passande.
Utnämningen har gett upphov till bestörta känslor. Det var Mia Skäringer som först reagerade på sociala medier med orden ”Vi har ingen regering, ingen akademi och nu läser Mikael Persbrandt nyårsklockorna. Grattis Sverige! Ni ringde just in det gamla och ut det nya. ”Persbrandt har i år gett ut en biografi. I versionen som gick ut till recensenter hade han med innehåll som handlar om att han tvingat till sig sex. Något som Mia Skäringer tagit upp i sin föreställning "Avig Maria: No More Fucks To Give". Innehållet togs sedan bort innan boken kom ut på marknaden. Av förklarliga skäl är alltså kvinnliga skådespelare arga över att Persbrandt får detta ärofyllda uppdrag. Sedan kan jag ifrågasätta Skäringers poäng, varken det regeringslösa tillståndet eller det akademi-lösa tillståndet är väl gammalt? Det är tvärtom extremt nytt. Men om jag slutar bry mig om detaljer förstår jag att året då Guldbagge-galan präglades av rörelsen #tystnadtagning (metoo-upprop från kvinnor inom filmbranschen) inte känns som året då någon så tveksam som Persbrandt ska stå i förgrunden.
Samtidigt förstår jag den som tycker att fokuset på ett mindre uppdrag blivit alldeles för stort. Helena Bergström refererar till Kafka i sin kritik. Sofia Helin undrar om valet är en provokation. Att Eva Beckman av alla, programbeställare på SVT, skulle vilja ha provocerat tittare är ett märkligt antagande. Snarare skulle jag tro att man inte tänkt igenom djupare på SVT utan bara tänkt på att Mikael Persbrandt både kan vara bra på skådespel och har en pampig röst som passar tillfällets dramatiska karaktär. Bahar Pars reagerade med "När världen gör en pytteliten maktförskjutning, då är det som att SVT vill pissa på hela rörelsen". Mänsklig natur ter sig så att frustration över det större och abstrakta tas ut på det mer konkreta. Så förmodligen finns en uppdämd upprördhet över att #metoo inte lett till monumentala förändringar ännu. Att vissa saker får fortsätta liksom tidigare. Vilket nu kanaliseras till ett val som känns orimligt. Rationell bedömning finns inte i nuläget utan ilska och chock. Förvisso är det inte irrationellt att ifrågasätta valet av Mikael Persbrandt här och nu. Men att tro att SVT aktivt vill skapa problem är irrationellt. I alla fall att Eva Beckman skulle ha resonerat så, vare sig medvetet eller omedvetet.
Mest rationellt och rimligt är att alla inblandade har en poäng. Att det är något okänsligt att välja Persbrandt nu, men också att SVT gjort ett val baserat på tro om något och inte en vilja att aktivt förstöra en rörelse.