Pernilla på tvären
Ingen kan beskylla Pernilla Andersson för att ta genvägen till framgång.När hon blev uppringd av Bert Karlsson nobbade hon erbjudandet om att sitta i Fame Factoryjuryn. Hon vägrar medverka i spektakel-TV.Musikhögskolan hoppade hon av eftersom institutionen skavde. Istället drog hon till Indien.För På Gång berättar Pernilla om sin nya skiva, sin längtan efter hjältar och sina många resor.
Har provat mycket. Pernilla Andersson är sångerska, producent, pianist och skivbolagsdirektör. Bland annat.
Foto:
Pernilla Andersson har provat allt.
För fem år sedan gav hon ut sin debut-cd "My Journey" som fick lysande kritik. Men att få den klar var en lång process och hon berättar att hon var livrädd under hela produktionstiden.
- Jag tappade rösten, tvivlade på min förmåga och kunde inte sjunga. Idag ser jag att jag var mentalt stressad. Nu kan jag säga nej.
När hon skrev låtarna till nya skivan "Cradlehouse" gick det snabbt och lätt. Toner och texter formligen forsade ur henne.
- Jag hade samlat på mig en massa, genom upplevelser och resor. Men jag hade en period när jag inte skrev något alls, när jag var deprimerad. Jag tror att det är lite som en ketchupflaska. Först kommer ingenting, och så kommer allting samtidigt. Kroppen signalerar när den är klar och då sprutar det ut låtar.
- Det är många berättelser och mer självupplevda skeenden mer än på "My Journey. Jag är otroligt fixerad vid att man ska våga, kasta sig ut, åka någonstans eller träffa någon. Nu sitter folk bara och diskuterar TV. Det är för lite hjältar, för mycket fegeri.
Svante i stallet
Skivan ges ut på Pernillas egen etikett Charlie Bullet, i samarbete med Bonnier/Amigo. Hon berättar att hon tänker långsiktigt och jagar nya artister, förmågor att utveckla. Men bland dem hon signat finns en allt annat än ny förmåga: Svante Thuresson.
- Ja, det är kanske den äldsta förmågan (skratt). Jag behövde en etablerad artist. Men jag letar med lykta efter folk. Tyvärr trillar det in mycket som låter likadant. Gitarrtjejer som sjunger på engelska. Jag vill hitta en kille som sjunger på svenska, en ny Cornelis!
n Vad tror du är ligger bakom att många artister fastnar i samma fåra?
- Det är tryggt, skönt och man känner igen sig. Det är alltid en poäng i att sticka ut lagom mycket. Jag gör inte heller något som är helt unikt eller banbrytande. Vi människor vill nog hemskt gärna göra sådant som inte sticker ut för mycket, för det krävs så mycket mod. Då behöver man stöd.
Pernilla förklarar att hennes andra skiva, "All Smiles" var en protest mot just likformigheten under Max Martin-eran. Allt skulle låta popigt, även de som höll på med jazz och country.
- Hela Stockholms skivindustri vibrerade av någon slags förhoppning om att alla skulle tälja guld och få hittar i USA. Det gick bort. Och då kände jag ett behov av att sticka ut och göra något helt annat. Nu känner jag mest att jag gör det jag tycker är bra och är glad att jag får ut det.
- Det är så synd att vi blivit så otroligt amerikaniserade. Vi är ett mini-amerika med samma såpor och musik. Snart är vi lika feta också.
Sa nej till Fame Factory
Själv har hon tackat nej till att sitta med i Fame Factory-juryn.
- När jag producerat skivan med Svante och det var en artikel om oss i Aftonbladet ringde det en skön pajsare. "Tja, är du den där snygga producenten?" sa han. Jag hade nog tjänat bra om jag ställt upp, men jag vill inte sitta i TV, ganska okänd som jag är, och racka ner på artister.
- Jag vill inte medverka i spektakel-TV. Dessutom är det inte min typ av musik så jag skulle förmodligen inte ha tyckt det var så bra. Och jag tycker redan synd om deltagarna som måste försvara sitt berättigande som människor för Bert Karlsson eller för juryn i Idol.
Själv har Pernilla Andersson gått på prestigefulla Musikhögskolan i Stockholm. Men hon hoppade av utbildningen. Istället reste hon till Indien för att få distans till Stockholms musikvärld.
- Jag passade inte in på institutionen, kände mig kvävd och påpassad. Så när jag var 25 år och hoppade jag av, gjorde slut på förhållandet, bytte skivbolag och drog. Jag var helt slutkörd och visste inte vart jag ville eller vad jag skulle. Men det kändes fantastiskt att sitta på planet.
- När man landar i Bombay, där barn letar i sophögar och döende hundar ligger på gatorna, då får man en käftsmäll som heter duga. Jag fick ett mycket mer välbalanserat ego efter det. Jag är en vandrare, men jag återvänder alltid till Gnesta och mitt lilla hem som jag hyr av lantbrukarna Östen och Torsten. Det är mitt gömställe.
- På resorna skapar man idéer om hur man ska ha sitt liv och lär sig respektera sig själv. Men när man är tillbaka, börjar man jobba jättemycket och de nobla "jag ska inte"-grejerna försvinner så småningom. Då är det dags att dra igen.
Advokat - eller bankir
Uppvuxen med turnerande jazzmusikerföräldrar var musiker det sista barnet Pernilla ville bli. Hon skulle bli advokat eller bankir, någonting där man satt i kostym och hade ett punktligt jobb.
- Men att bli musiker är nog inget man väljer. Jag skrev låtar tidigt, mest för jag ville inte spela fiol efter noter i vår trista notbok. Men jag slapp undan genom att spela egna låtar som "Min cykel och jag". Jag insåg att huvudsaken var att det lät från källaren där jag övade. Och pianot var alltid tillflykten i min röriga barndom.
- Till slut var jag bara här.
Så jobbar vi med nyheter