De Geerhallen var på Skärtorsdagskvällen utsåld, och många stod och väntade in i det sista i förhoppning om att komma över en återlämnad biljett. Det finns i det offentliga rummet få platser för sorg och eftertanke, men i vårt konserthus finns det utrymme också för detta. Mozarts Requiem finns i vårt kollektiva medvetande, ett verk som många har referenser till och ingen tvekan om orsaken bakom rusningen. Att Norrköping har körer som kan prestera på den här nivån är en förutsättning, och utan lokalt förankrad delaktighet i kulturlivet skapas inga konserter av det här slaget. Något att hålla i minnet för kommunens beslutsfattare.
Kören har huvudrollen där instuderingen under Michael Bruze genererat en klangmedvetenhet med homogena stämmor och dynamisk känslighet. Välartikulerat där den latinska texten gick fram, körklangen välvårdad såväl i det dramatiska Dies irae som i den andlöst vackra Lacrymosa. Intonationsmässigt fungerar det men känslan på höjden ibland en smula tyngd med ansats underifrån. Tidstypisk tolkning där såväl Francis som solistkvartetten hade blicken i backspegeln, särskilt sopranen Hanna Wåhlin med avskalat slank röst, men generellt rådde tacksam återhållsamhet med vulstiga vibraton. Självklart, enkelt och rent, ett framförande att avnjuta i kontemplativt lugn.
Programordningen före paus turligt omkastad, den utannonserade följden apart och nu fick livets villervalla inleda i Sir Michael Tippets konsertsvit med utgångspunkt i rituella danser ur operan A Midsummer Marriage. Vi förflyttas sedan nära evigheten i Arvo Pärts Cantus in memory of Benjamin Britten, ett lika magnifikt enkelt som ändlöst vackert stycke för stråkar och en ensam rörklocka handhavd med känslighet och yttersta precision. Tiden upphävd i ett djupt andetag, allt är stillhet närvaro, musiken knyter ihop och sätter punkt där inget mera finns att tillägga. Vad kan man annat göra med sådan musik, än att ta till sitt hjärta och älska?
